Det blev den perfekta uppladdningen inför helgens cupsemifinal. Med beskedligt motstånd, en stabil trepoängare och inga ytterligare skador (?) kan Manchester United se fram emot mötet med ett stukat Everton med en god portion självförtroende i ryggsäcken.
För efter Delaneys tidiga självmål fanns det egentligen ingen annan tänkbar utgång i matchen än en enkel hemmavinst.
En av de allra enklaste segrarna United inkasserat på Old Trafford under säsongen.
Läckert:
- Rashfords klackspel är delikat. Han har minst en per match, och det är ytterst sällan den inte leder till någonting vettigt. Som om inte hans avslutningar var nog har han ett spelsinne som nästan är i samma klass.
- Ska man göra sitt första Unitedmål ska man gärna göra det framför Stretford End och gärna på det sättet. Även om vi kanske är många som glömmer den här matchen, den här kvällen, så är Matteo Darmian inte en av oss (och så kom det efter en hörna också!).
Positiva vibbar:
- När Martial eller Rashford får bollen tittar man. De två ynglingarna bär tillsammans ”ansvaret” för det mesta av Uniteds riktiga sevärdheter nuförtiden. Frågan är hur ledningen ser på deras positioner till kommande säsong. Fransosens status kan knappast ändras, men den unge engelsmannens?
- Uniteds inledning på andra halvlek. Medan Palacespelarna körde vidare på samma spår som i den första akten var hemmakillarna mer alerta och kunde mycket väl ha satt ett par redan första kvarten.
Väntat:
- United ägde matchen från första till sista minut. Dessutom utan att behöva sättas under några som helst prov, egentligen. Wilfried Zaha försökte lite, men det var egentligen allt.
- Att Antonio Valencia skulle få lite bryderier i skallen efter att ha kommit fram på högerkanten och valt att gå på insidan och för att till sin förvåning upptäcka att bollen hamnade framför hans vänsterfot.
- Med Rooney i en ännu mer tillbakadragen roll än vanligt var det inte någon skräll att se kaptenen försöka sig på sina crossbollar så fort tillfälle gavs. Inte var det särskilt oväntat heller att de ofta lyckades. Han kan det där, Scousern.
Oväntat:
- Louis van Gaal ställde upp med egentligen en enda defensiv mittfältare, för ovanlighetens skull, och en på papperet rejäl offensiv. Ändå spelade United mer defensivt än offensivt i första halvlek. Märkligt värre. Visst, United hade några halvchanser, men det var knappast så att det såg ut som att spelarnas liv hängde på om de gick med framåt eller inte. Efter paus blev det, som nämnt, en tempostegring.
- Avsluten på mål! Okej, det var inte några i ribba eller stolpe, förutom målen, men det var en väldig massa skott mot motståndarnas mål för ovanlighetens skull. Hela sex stycken i första halvlek följdes upp av fyra efter vilan. More of the same på lördag, tack så mycket.
Innan vi släcker lampan:
- Arsenal lär knappast (?) tappa poäng mot WBA i morgon kväll, vilket gör att det fortfarande är City som är den mest rimliga måltavla i kampen om topp 4.
- Båda lagen hade – och har fortfarande – en cupsemifinal i helgen att tänka på. Kanske en förklaring till det låga tempot stora delar av matchen. Och gissningsvis en förklaring till varför Palace, som hamnat i ingemansland i ligan, var så oerhört ointresserat av att göra någon match av detta.
- Darmians polisonger är lika fascinerande som hans formkurva (och hans första mål för klubben).
- Souarés attack på Mata var så klart värt ett rött kort. Extra fascinerande att han undvek detta var det faktum att Lee Mason stod typ 20 centimeter därifrån och såg hur båda Palacespelarens fötter gick rakt mot spanjorens ben.
- Aston Villa var bedrövligt i helgen. Crystal Palace följde upp Birminghamlagets insats med att vara näst intill lika kasst ikväll.
- Apropå ”inga skador” verkade Chris Smalling klara sig rätt bra efter att ha skrämt oss i slutet. Han gick inte av, vilket så klart var ett bra tecken.