Embed from Getty Images
Jag tippade Manchester United som femma inför säsongen. Efter en överraskande (resultatmässigt) positiv höst gungade jag lite och började faktiskt tro att det kunde bli en eller till och med ett par placeringar högre när maj nalkades.
Det blev det inte.
Och i epilogen mot Bournemouth fick vi se både det aptrista och det begåvade United. Det var Jekyll och Hyde i full flow. Från fruktansvärd tristess till lite wow-känsla vid målen.
Förhoppningsvis var sista gången vi såg Louis van Gaal leda ut ett Manchester United-lag på Old Trafford.
Inte dyngtrist att se:
- 1-0. Martial (vem annars?) bestämde sig för att anstränga sig lite och satte fart på anfallet som avslutades av kaptenen (hans första sen 2 februari, för övrigt). Snyggt uppfattat av Rashford också att hoppa över. Han har inte bara klackarna i sin repertoar utanför målgörandet.
- 2-0. Rooney hade mosat ut bollar på Valencia och äntligen gav det utdelning. Och det var givetvis ett klassavslut av säsongens enda riktigt positiva superöverraskning. Det vore faktiskt märkligt om inte Roy plockade med honom till Cantonaland.
- Michael Carricks avslut i ribban i inledningen av andra halvlek. Det förtjänade, kanske, ett bättre öde. Och var det säsongens bästa långskott från en Unitedmittfältare (bortsett från frisparkar alltså)? Och var det det enda till och med?
- Som om Carricks avslut inte var nog fick Antonio Valencia för sig att inte slå ett stenhårt inlägg efter marken utan i stället – SKJUTA PÅ MÅL! Hans skott var nästan vassare än Carricks, men Federici lyckades komma över den chocken också och rädda (Valencia har för övrigt gjort två ligamål på tre år).
- Andra halvlek. Helt okej. Men alldeles för lite, alldeles för sent.
- Cameron Borthwick-Jackson är fem gånger mer intressant att se än Marcos Rojo. Inte bara för håret.
- Wayne Rooney gjorde en av sina bästa matcher för säsongen i en match där tempot var som i en försäsongsfajt – men ändå. Veteranen var faktiskt dominant i vissa sekvenser. Inblandad i samtliga tre mål också, där assisten till Young var kvällens clou. Äntligen fick han fram en sån lyftning centralt!
- Antonio Valencias nedtagning i slutet! Berbatov hade varit stolt!
Jaha-liksom-likgiltighet-men-ändå-lite-illa-dold-ilska-känsla:
- United förlorade som bekant en ligatitel häromsistens på grund av målskillnad. I kväll var man tvunget att vinna med 19-0 för att passera samma lag som då snuvade oss på mästerskapet. Min näsa skulle växa ett par tusen mil om jag påstod att United ens var nära att komma halvvägs till de siffrorna.
- Och det pinsamma är ju att det sannolikt inte hade sett särskilt mycket annorlunda ut den första delen av matchen om det räckt att vinna med 3-0. Alla sprang väl runt och tänkte på att inte skada sig inför cupfinalen i stället och det var mest mys och hejsan-hoppsan och lite passningar hit och dit då och då fram tills 1-0 kom.
- I 32:a minuten la kapten Rooney en frispark som nästan nådde Michael Carrick. Den studsade i stället in i famnen på Federici och plötsligt hade faktiskt United noterat ett avslut på mål för första gången denna afton. Om man nu vill vara så generös. Trots 99 procents bollinnehav.
Till sist för sista gången i ligan 2015/2016:
- Det är knappt man ser så många tomma stolar ens på ligacupmatcher på Old Trafford som vi såg i dag. Anledningen är ju självklar, men det känns också på något sätt passande som avslutning efter en till stora delar miserabel ligasäsong.
- Om jag nu hoppas att det var sista gången Louis van Gaal tog sig ut på OT som anställd av MUFC så gör jag inte detsamma när det gäller David De Gea. Spanjoren MÅSTE stanna. Nu är det bara att hoppas att inte Smallings sista-minuten-konster fick De Geas besvikelse över den uteblivna guldhansken att bli alltför stor.
- Ashley Young lever! Och gör mål!
- Nu glömmer vi den här bedrövliga ligasäsongen, taggar för cupfinalen och hoppas att de förändringar som måste ske under sommaren sker.