2016 har varit det överlägset värsta året i mitt privatliv. Senast jag var singel längre än tre-fyra månader hette Premier League fortfarande Division One och Eric Cantona spelade i Leeds United.
När Alex Ferguson lämnade både Manchester United och – framförallt – mig var känslan densamma som nu: ”Men hur kan han göra så här? Utan att FRÅGA MIG först?”. Jag liknade det vid ett uppbrott från en partner, med tanke på att jag i mångt mycket haft en så nära relation med honom under så många år. Och nu är jag vid mitt andra farväl inom loppet av ett år. Roligare har jag haft det, frågan är om jag någonsin haft det jobbigare? När man lagt ner så mycket tid, energi och känslor i en annan människa … och så kan man bara stå som frustande avbytare vid sidan av planen och se på när domaren blåser av och matchen är över – utan Fergie time. Tomheten som efter en förlust när man gett precis allt, förvåningen som efter att ha sett Cantona missa en straff och chocken som efter att ha sett Jaap Stam säljas till Lazio.
United skulle vara min frizon under det 2016. En plats där jag kunde glömma allt jävla elände som fanns runtomkring mig, med död, cancer, sorg, ledsna människor, vänner som försvinner, och förvirrade barn. Men som alla vet har United under 2016 egentligen bara ställt upp en handfull gånger i stället för regelbundet, som jag hade önskat och hoppats.
Hursomhelst är jag ensam nu (varannan vecka) och även om sorgearbetet fortfarande är under uppstart känner jag att jag måste hitta tillbaka till den här bloggen igen. Den har fått stå åt sidan då tiden verkligen inte räckt till. När jag nu kan (måste) fokusera på mig själv i större utsträckning ser jag också det här som en utmärkt chans att skingra tankarna på livet utanför Manchester United och i stället ge klubben den fulla fokus klubben förtjänar.
Nu är jag inte helt säker på när jag väl hittar den naturliga känslan att gå all in igen. Men jag ser i alla fall det här inlägget som en bra start. Lite som när Unitedmanagers väljer att lämna Fellaini utanför startelvan.
