Embed from Getty Images
Liverpool.
Smaka på det. Känn det i dig. Försök att fånga just de tankar och associationer som de nio bokstäverna, placerade i exakt den ordningen, väcker i dig.
Få egennamn väcker så många känslor i mig som just den konstruktionen. Det är med hatet mot Liverpool som med döden; det finns ingen graderad skala. Antingen hatar man eller så gör man det inte, så enkelt är det. Jag hatar inte mycket här i livet, men Liverpool FC hatar jag förbehållslöst, irrationellt och med intensitet.
Samtidigt har det ju de senaste 25 åren varit att slå nedåt att göra narr av våra grannar. Med undantag för ett par-tre säsonger, där de hostat till och varit med och nosat på den absoluta toppen, har det varit spel mot ett mål. De senaste säsongerna har det dock varit mer fokus på att överhuvudtaget följa med i toppen och då har mötena med Liverpool blivit aningen mer prestigefyllda. Förr kunde vi liksom förlora med 4-1 på hemmaplan och ändå vinna titeln, precis som mot city.
Nu är läget som det är. Efter år av dekadens, dödgrävande och debacle börjar José Mourinho få en Alex Ferguson-esque prägel på klubben igen. Som Zlatan säger: ”Now you the see the identity of the team”. I samma veva har ett Klopplett Liverpool drabbats av några gruskorn i ett maskineri som i början av säsongen verkade vara tämligen fulloljat.
Vi lyssnar på Zlatan.
Det ser äntligen ut som ett lag som inte bara springer och spelar för sig själva, utsända med specifika order om vilka ytor de ska bevaka och vilka som är no-go-zoner. Äntligen finns det fantasi och jävlaranamma, förstås i kombo med taktisk medvetenhet. Spelarna ser ut att ha roligt igen och då spelar det ingen roll om man tjänar 2000 i timmen eller 200 000 i timmen.
Med bara Bailly och Shaw borta från en potentiell bästaelva finns det ingen annan lösning än att lämna denna elva till domarteamet:
DDG
Valencia – Jones – Smalling – SPELAR INGEN ROLL BARA DET INTE BLIR DARMIAN
Carrick – Herrera
Mkhitaryan – Pogba – Martial
Zlatan
Här är han, förresten. Med Pogba och en annan grodätare.
Och här är allt som är fel med den moderna fotbollen, inkapslat på mindre än en minut:
Känslan då? Den DÄR KÄNSLAN som man bara har i sig när det närmare sig match, oavsett form, motstånd och skadeläge. Den man inte ska lita på, men som man ändå inte kan slå ifrån sig.
Den säger mig att United går in med tio procent större självförtroende än Liverpool och att de hybristakter vi såg i första halvlek senast får stanna kvar i omklädningsrummet. För varje o-förlust kommer United givetvis närmare en förlust. Den får fan inte komma i dag. Då är risken att efterdyningarna blir stora, med tanke på att det är Liverpool på andra sidan. Man ska inte underskatta det.
Känslan är målfyrverkeri, i alla fall. Och hur lite jag än älskar ”legenden” om Wayne Rooney finns det faktiskt få saker som skulle få mig att må bättre än om just han krossade sin hemstad i 90:e. Att det samtidigt skulle vara hans 250:e är kanske inte så överväldigande viktigt, men det skulle ringa in fullträffen snyggt.
Upp med pulsen, nu. Fram med känslorna. Välkomna hatet.