Som kanske några noterade uteblev helgens eftermatchblogg, vilket är typ fjärde gången på lika många år. Anledningarna till det är flera, men för er som läser är det ganska ointressant att veta vilka dessa är. Ungefär lika spännande som att veta vilket pressfika vi journalister får i halvtidspaus på Friends eller Vicarage Road, typ. Sjukt osexigt alltså. Mitt huvud pallade inte att skriva helt enkelt. Det var fyllt med annat.
Tack och lov är det inte Halleys komet vi följer så vi behöver bara vänta några dagar på nästa gång vi hoppar upp på hästen. Så redan på torsdag tassar vi fram till fjärrkontrollen med förväntansfulla fingrar och med oförställd glädje skakar igång nästa Henrik Strömblad- eller Niklas Holmgren-stånkande framför våra öron.
Det har varit kuken att se United de senaste gångerna, men med tanke på att det ändå är som att bli killad på ryggen i jämförelse med att gång på gång bli slagen i mellangärdet under Dödgrävaren är jag ändå tillräckligt tillfredsställd, vilket säger så oerhört mycket om så oerhört mycket.
2-0 från hemmamötet ska räcka 10 gånger av 9 så egentligen finns inte så mycket att orda om. Förlorar United med tre mål eller en eventuell straffläggning här bör skampelarna ställas upp i varje gatukorsning från Old Trafford genom centrala Manchester.
Det ska inte ske.
Det ska vara omöjligt.
Å andra sidan var det inte omöjligt för mannen nedan att se ”positive things” efter 0-4 mot MK Dons.
Vi har förresten några andra händelser att klara av, som inte avhandlats här i någon gigantisk utsträckning här än, och vi tar dom i tur och ordning för ordningens skull. Lisa puttade så klart lite på dom här två med nosen häromdagen, så jag tar bara vid där hennes puttande slutar. Först, för er som kanske bott i en hydda, granne med minoriteten av det annars så framåtsträvande igbofolket i Nigeria, utan wifi, den senaste veckan:
- Morgan Schneiderlin är såld till Everton.
- Memphis Depay är såld till Lyon.
- Wayne Rooney har gjort 250 mål.
Morgans avsked gör mig aningen putt. Inte med tanke på hur han sett ut i United, utan för att han egentligen borde ha sett annorlunda ut. Han föll helt enkelt i fällan som en del gör. Han var en av dom som såg bättre ut MOT United än MED. Vi har fler exempel: Alan Smith, Marouane Fellaini, Dion Dublin, Bastian Schweinsteiger och Jeppe Blomqvist är andra exempel, så han slipper åtminstone ensamheten. Här ska vi dock minnas att det krävs att man inte är på nivån man var MOT United utan MED. Annars räcker det inte. Good isn’t good enough. Morgan var egentligen aldrig riktigt dålig, eller ens dålig. Han var ungefär som han alltid varit, men det håller som sagt inte.
Därmed inte glömt att han var en av alla som använts – säkert även av mig – som jag inte kunde irritera mig på. Han var en sån vars namn när det dök upp i startelvan möttes av ett ”ja, det är nog inte så tokigt” ungefär 100 procent av gångerna. Problemet med honom är att hans mer anonyma Carrickagerande sällan ledde till någonting som skulle kunna likna en Carrickkult. Han har ju kvalitéer, grodätaren, men det hade ju Bébé och Bellion också.
Så slutsatsen blir ett lakoniskt konstaterande: Han borde ha varit bättre. Han kunde också ha haft turen att komma in i ett annat läge av förhållande United-och-dess-spelare. Tajming kan vara allting i så många avseenden i livet.
”Drömfångaren” Memphis goodbye skiter jag egentligen fullständigt i eftersom jag är så besviken. Jag är mest irriterad över att han hade så stora lår och därmed inte alls var så snabb som man trodde i fotbollskontext. Och att han i princip var nöjd över att ha fångat sin jävla dröm när han sajnat för United. Han hade inte skallen med sig. Han sa att han hade det, men det hade inte. Han rappade.
Jag skrev när han var klar att: ”Det finns alltid uppenbara risker med att ta en 21-åring från den holländska ligan och flytta honom till en av världens bästa ligor och ta för givet att han ska lyckas där också. Samtidigt ger Memphis intrycket av att vara en personlighet som har det som krävs: Jävlaranammat, fysiken, snabbheten – och kanske framförallt – bandet till Louis van Gaal.”
Det sista hade jag fan ingenting för. I stället kom han till England och installerade M7-nackskydd på sina Rolls Royce som han körde till ungdomsmatcherna. Roy Keanes blodtryck i det läget hade varit lika roligt att se som att se den alltigenom sorglige figuren Kent Ekeroths min när han insåg att han blivit filmad medan han plockade fram järnrör för att vara tuffare än han någonsin är.
Och så över till det som givit störst eko över denna del av universum.
Wayne Rooneys rekord är så klart värt att uppmärksamma. Det var ju oundvikligt att grabben som var en av världens mest spännande – och bästa – anfallare en gång tiden skulle fixa det förr eller senare med tanke på att han snart har varit i klubben i 13 år. Samtidigt är ju 250 delat på 13 bara 19 så man kan ju faktiskt undra varför det tagit så lång tid? Eller så kan man låta bli det. Allting handlar om vad man vill uppnå. Varför vill hen säga det hen säger?
Som de flesta av er vet har jag ungefär 250 andra Unitedspelare framför Wayne Rooney på min lista över favoritlirare i klubben. Så klart handlar det om listan över dem jag älskar mer än honom. Men ska jag stänga av hjärnan – åh, det var skönt som satan – så är ju pojken givetvis med på åtminstone topp 14. Han har en karriär som egentligen saknar motstycke i brittisk fotboll på så många sätt, och samtidigt är han ingen självklar legend i mina och många andras ögon av lika självklara ögon.
Medan jag i svaga stunder ”hoppats” att Sir Bobby ska kliva av den jordliga scenen innan Rooney passerat hans rekord har jag så klart egentligen inte varit allvarlig i de ”förhoppningarna”. Eller? Nej. Klart han ska ha en skopa kärlek för sin insats, Wayne, även om det tagit lite tid. (Men frågan kvarstår: Hur länge ska United leva i det förflutna? Nu har han ju nått den gräns ”alla” i affärsverksamheten ville att han skulle nå så att Nike skulle kunna kötta ut sin logga överallt – och vad återstår då? 1-1-mål på tilläggstid mot Stoke i all ära, men vi borde så klart kräva mer av en lirare som har tre mille i cash money på sin lönespec varje vecka. I alla fall i dag.)
Embed from Getty Images
250 baljor skojar vi inte bort, oavsett hur lång tid det skulle ta att göra dom (och att försöka skoja bort dom).
Han var magnifik en gång i tiden, Wayne. Kanske ända fram till 2011. Inte många av oss födda före 2011 kan skryta om det.
Det måste vi ge honom.
Men allt har sin tid.