Embed from Getty Images
På det 179:e skottet kom det så.
Scott Carson och hans stolpar hade avvärjt Rashford, Pogba & co. i nästan 85 minuter. Men när Jesse Lingard – vem annars? – hittade en lucka i det bortre krysset skipades rättvisa till slut.
United gjorde ingen stormatch, men det var länge sen jag såg spelarna skjuta så oerhört mycket på mål – och träffa! – så det var inte mer än rätt att ett superskott fick avgöra det här mötet.
Att Romelu Lukaku var tillbaka och såg piggare ut än på länge var bara en bonus.
Vackert värre:
- Jesse Lingard har plötsligt, även om det inte är från ingenstans, etablerat sig som både #10 och en spelare som varje vecka står för drömmål. För ett par år sen var jag helt övertygad om att han inte skulle få en minuts speltid i PL (eller i de större cuperna) överhuvudtaget. Men som sagts och skrivit i överflöd så litade både United och Ferguson på Lingards talang och eventuella blomstrande och nu skördar laget verkligen frukterna av den tilltron. Han kan verkligen inte göra tap-ins. Tänk Gary Linekers alla mål i karriären och tänk tvärtom så har vi i princip samtliga Lingards mål den här säsongen. Och den maskan i motståndarmålet hittar Lingard snart i sömnen.
Unitedklass:
- Ander Herrera såg mer ut som en Unitedspelare än han gjort på hela säsongen.
- Omställningen till 2-0 var verkligen en påminnelse om hur United brukade döda matcher tidigare i höstas.
- Romelu Lukakus inhopp lovade gott. Belgaren såg rappare ut i det mesta han gjorde än innan huvudskadan, och det var lika lovande att han trots en beskedlig förstatouch kunde trycka in 2-0 efter samspelet med Martial. Det känns inte som att han hade gjort det innan skadan.
- Även om det satt långt inne gillade jag att United försökte ta sig fram centralt med kortpassningsspel. Vi har en uppsjö av spelare som är kapabla att hitta igenom även på det sättet och 1-0-målet var också resultatet av den typen av spel.
- Luke Shaw växer och växer för varje match och snart börjar det smått osannolika inträffa: han är ordinarie vänsterback i United igen.
Inte okej:
- Visst, det är bara centimeter som skiljer, men Marcus Rashford borde ha gjort åtminstone ett mål denna afton. Nicken i stolpen i första halvlek ska han kunna sätta i sömnen och det stenhårda avslutet över dessförinnan ska sitta. Äh, egentligen skulle han ha gjort två. Men det kommer. Jag är helt övertygad.
- Okej, han hade ett par fina inspel i Derbys straffområde, men överlag var det ytterligare en anonym insats, Henrikh Mkhitaryan. Samtidigt är det också oklart vad det betyder för hans bräckliga självförtroende att han byts ut och att United då till slut sätter två bollar. Å andra sidan kanske han ska vara glad över att få chansen igen överhuvudtaget efter den bedrövliga period han varit inne i.
Annars:
- Victor Lindelöf fortsätter att få chanser och det verkar vara mer lugnt kring de besluten från Mourinho. Han är visserligen inte lika offensiv som Valencia kan vara, men han gjorde knappast bort sig. Och han har bättre inläggsfot än ecuadorianen.
- Frisparkarna som Carson fick slänga sig på var inte magnifika, men mycket bra utförda och det är en skön känsla att tänka ”nu kan det bli mål igen” när United får frisparkar i de lägena.
- Inledningen av andra halvlek var ytterst märklig. United lyckades inte få bollen från egen planhalva under en femminutersperiod. Det blev inte bättre av att Sergio Romero boxade bort bollar som han skulle kunna ha tagit ner på bröstet. Jag är som bekant inte överdrivet förtjust i argentinarens målvaktsspel.