Derby day. En av året absoluta highs eller lows, beroende på hur det går. För några veckor sedan blev jag ärligt talat lite illamående när jag tänkte på kommande spelschema med bland annat Chelsea, Juventus x 2 och sen ett derby på Etihad på det. Och även om jag på förhand lätt hade tagit ett oavgjort resultat mot Chelsea blev den besvikelsen en av de största jag upplevt som Unitedsupporter. Jag orkar fortfarande inte riktigt tänka på det. Juventus hemma var absolut ingen höjdare, men efter segern i Turin känner åtminstone jag ett förnyat hopp inför dagens derby. Så i skrivande stund sitter jag med en kopp kaffe och taggar igång med min United-playlist ”Spela Shoreline” och känner mig full av obefogat hopp. Å ena sidan finns det en oro att vi ska göra som vi nästan alltid gör, precis när det känns som att saker börjar falla på plats inträffar en kollektiv genomklappning och vi tar två steg bakåt istället. Men å andra sidan kan jag inte låta bli att känna (tro? hoppas? önska?) att segern i Turin i onsdags inte var veckans peak utan bara början på en magisk jävla streak. One can only hope.
Något jag tänkt mycket på sedan i onsdags är Mourinhos beteende efter matchen. Jag är en av de som stör ihjäl mig på sådant i vanliga fall, för jag anser att man antingen (som i Mourihos fall just nu) har tillräckligt med problem som det är utan att skämma ut klubben och sig själv ytterligare, och dessutom inte riktigt sitter i någon position att vara styv i korken, eller så har man har vunnit och därför kan kosta på sig lite värdighet och ödmjukhet. Men vad många verkar ha glömt i sin upprördhet är vad det innebär att göra ”en Mourinho”. Efter en så viktig och dramatisk seger som den mot Juve senast blir pressen på laget enorm inför derbyt, så självklart beter han sig asigt just nu. Classic Mourinho. Mycket fokus hamnar på honom och tar udden av pressen på spelarna som då kan fokusera på förberedelserna inför derbyt i lite mer lugn och ro än de annars hade kunnat.
Som så många andra av oss slits jag mellan förhoppning och förtvivlan inför Manchesterderbyn, och idag är givetvis inget undantag, men jag brukar någonstans ändå alltid landa i att det finns hopp. (Det gör det inte alltid, men att kunna ljuga för sig själv är en underskattad egenskap att ha som fotbollssupporter)
Det jag drar mest hopp ifrån är alltså andra halvlek mot Chelsea och Juventus. Jag tror det finns någonting att hämta där. Vi har gått för seger och med fantastiskt väl genomförda byten mot Juventus tog vi tre massiva poäng, och det kan vi göra idag också. Som så många gånger förr. Jag tror vi kommer starta med De Gea, Shaw, Lindelöf, Smalling och Young. Inte så mycket att säga där, De Gea är given, Shaw har gjort en fantastisk säsong, Smalling och Young är båda stabila och Lindelöf har steppat upp något enormt den sista månaden. Jag är inte lika euforisk över hajpen kring Lindelöfs utveckling som många andra och hävdar fortfarande att han inte håller Unitedklass, men han har onekligen gjort ett par riktigt bra matcher nu och det ska han ha cred för.
Min förhoppning var att Matic skulle vilas men det lär väl inte hända, jag är rätt säker på att han startar även idag. Jag hoppas alltid att Herrera startar, men idag känns det faktiskt troligt då han var riktigt bra senast. Sannolikt gäller detta även Fellaini om det skulle vara så att Pogba inte är med. Martial har liksom Lindelöf gjort sina absolut bästa matcher i United den senaste månaden och har ett enormt flyt och självförtroende just nu, så att han spelar ser jag som en självklarhet. Jag gissar att Alexis kommer fortsätta centralt, och jag har en känsla av att även Lingard tar sig in i startelvan idag, på högerkanten.
Och sist men inte minst, som alltid: MANCHESTER IS RED.
