Det var många år sedan jag såg en spelare dominera en match i Unitedtröjan så totalt som Bruno Fernandes gjorde mot Watford.
Pogba har varit enastående ett gäng gånger sen återkomsten från Juventus, men portugisens insats på Old Trafford innehöll även någonting jag inte sett från fransosens sida: En glöd och ett enormt intresse att få med sig sina medspelare.
Nu inväntar vi bara, cyniskt nog, den första matchen när han inte har samma inflytande och den engelska kritikerstormen brusar upp …
Awesome:
- Bruno. Efter att ha vilat helt i Europa League i veckan var han tillbaka i elvan igen – och vilken skillnad det blev! Trots att United var tämligen blekt i första halvlek, var det en spelare som var huvud och axlar högre än samtliga andra aktörer på banan och det var oerhört passande att det var Fernandes som både fixade och exekverade straffen. Hans skutt innan Foster stack åt fel håll var extra vackert. Efter paus, när matchen blev ännu mer öppen, blev hans överlägsenhet mer tydlig. Nu hoppas jag att Solskjaers liknelser med både Verón och Scholes inte tynger ner hans axlar, för den liknelsen är annars väldigt mycket on point. Det mest fascinerande hittills är att han verkligen försöker att slå de svåra passningarna, till skillnad från flera andra Unitedmittfältare.
- Martials avslut. Alltså, det ser ju så enkelt ut när han Fifa-chippar in den så där, och för honom var det antagligen helt på känsla, men det är inte lätt. Får han den service som Fernandes ger honom kan vi lita på att vi får se flera mål av den typen. Promise.
- Greenwoods 3-0. Grabben kan tydligen inte göra Gary Lineker-mål. Han hade svårt att få till det med Bruno i första halvlek (inte så konstigt med tanke på förutsättningarna), men lyckades jobba sig in mer och mer i matchen. Och det är alltid lika skönt att märka att pulsen går upp när en Unitedspelare får bollen i ett visst läge nära motståndarnas straffområde, som man märker när Greenwood skär in från kanten. Pang!
Great!
- Nu var ju inte Daniel James i någon direkt högform mot Watford, långt därifrån, men det var samtidigt roligt att se honom ta sig förbi motståndare och vara kvickare i one touch-spelet i fler situationer än på länge. Han kommer att behövas in i slutracet, precis som Greenwood, med tanke på Rashfords frånvaro.
- Scott McTominay är tillbaka! (Trodde aldrig att jag skulle skriva det med ett utropstecken!). Inte bara ges alternativ, utan det ges även bättre sådana. Hurra!
Not so great:
- Vi ska inte glömma att Watford hade flera hetare (well, i sammanhanget var dom det) chanser än United innan 1-0. Och Sir Eltons grabbar var endast ett VAR-domslut (korrekt med dagens regler) från att kvittera. Första halvlek var – minus Fernandes – ofta det United vi sett alltför ofta den här säsongen.
- Alltså, jag förstår inte envisheten med att ha två defensiva mittfältare på hemmaplan mot bottenlag som Watford. Speciellt inte när man har Matic (som är långsammare än Blanc när han till slut anslöt) och Fred (som gärna tappar bollar offensivt) att tillgå.
Sist:
- Jag var väldigt förvånad över att Will Hughes fick 90 minuter. Det är allt jag har att säga om det.
- Vi svenskar hade det inte lätt denna gång, när det handlar om tv-sändningar. Någonting är ”fishy” när det handlar om rättigheter här, så jag fick nöja mig med att snoka reda på NBC:s ”morgonfotbol” från Premier League. Här betalar vi hutlösa priser för att följa våra lag, men får alltså inte se United live för vårt abonnemang en söndagseftermiddag eftersom ”det påverkar publiksiffrorna”. I England. God help us.
- Ingen av hackkycklingarna Lingard eller Pereira fanns med i matchtruppen denna gång och efteråt förklarade Solskjaer att konkurrensen skärpts och att det krävs förbättringar. Så ska det låta!