Jag skulle ljuga om jag sa att jag hade en bra känsla inför ikväll. Det känns verkligen inte bra. Inte. Det. Jävla. Minsta. Som ni vet är inte Europa League något MUSS-bloggen håller speciellt kärt, men jag kan säga att straffläggningen mot Villareal i finalen i våras är något ibland det vidrigaste jag upplevt som supporter. Visst, vi har förlorat viktigare finaler. Flera gånger bara under min livstid och säkert före det också, men detta var något i särklass, och helt klart en av mina mörkaste fotbollsrelaterade stunder någonsin. Såklart var det surt av flera anledningar, att Solskjær inte fick vinna sin första titel som Unitedmanager var en av dem. Men sättet vi åkte ut på, De Geas säsong och straffläggningen som följde.. fy fan. Jag mår fortfarande fysiskt illa av att tänka på det. Jag vet att många av er inte delar denna känsla, men jag försökte se det på Youtube innan för att peppa mig själv lite och omvandla ångesten till ilska, men det gick fan inte.
Och nu var det då dags igen. Har sett många hetsa på sociala medier under dagen om att detta är en måste-match, och samtidigt som jag ofta föraktar den typen av uttalanden (för helt ärligt, det är inte många matcher under en säsong som de facto är måste-matcher), men idag kan jag faktiskt förstå det. Nej, såklart är det inte ett måste att vinna. Fördelaktigt definitivt, med tanke på att vi sket bort tre poäng mot Young Boys, men ingen ko på den poängmässiga isen – än. Jag tror inte heller att Oles jobb är i någon större fara vid förlust ikväll, han sitter säkert oavsett. Men, och detta är nog det som gnager mig mest. Om vi förlorar ikväll är det, sett över alla turneringar, vår fjärde förlust på fem matcher, och jag har märkt att det inte bara är hos mig, som under hela tiden varit Ole In, som tvivel nu börjar krypa in under skinnet på allvar. Alltså, egentligen inte tvivel på vår förmåga eller Oles lagbygge, för det har i sanning varit fantastiskt. Och då ska det ju ändå tilläggas att han till skillnad från många andra tränare i storklubbar arbetar i konstant motvind, med slokdolmar som Ed och Glazers att krypa för. Det är snarare det fantastiska arbete han gjort med truppen som får mig att undra om han inte borde få ut mer av detta fantastiska han skapat. Det defensiva mittfältet är ett stående problem, det tjatar jag om varje vecka och det har väl oavsett inte undgått någon, men i övrigt har vi faktiskt en otrolig trupp just nu. Anfallsmässigt i synnerhet. Så borde vi då inte få lite mer utdelning? Man kan argumentera för att varken West Ham, Aston Villa eller Young Boys är så dåliga som många vill få det att låta, men sanningen är ändå att de inte ska ha en chans mot United.
Så nej, jag är inte jättepositiv. Sen kan det ju såklart vara en av de kvällar där Ole efter en negativ streak helt plötsligt går all in mastermind och vinner övertygande, eller ”säkrar sitt jobb ett tag till” som vissa kallar det. Och givetvis hoppas jag att det blir en sådan kväll, för det ser faktiskt inte ljust ut. Med all sannolikhet ställer vi upp med en sargad backlinje. Telles och Dalot på varsin ytterbacksposition (mår illa och får magsår) är så jävla långt ifrån tillräckligt som det kan bli. Dessutom är Maguire borta och Varane kommer antagligen teama upp led Lindelöf i mitten. Mittfältet.. ja, vem vet? Kör vi vidare med McFred eller får Donny en chans? Drar han ner Pogba i banan eller får vi rent av se Matic? Jag har ärligt talat ingen jävla aning om varken vad jag tror kommer hända eller vill ska hända. Framåt tror jag vi får se Sancho (dags att börja leverera, grabben) till vänster om Pogba flyttats ner, Bruno centralt och Greenwood till höger, med Ronaldo längst upp. Och i mål? Den för vars skull jag är så jävla sugen på att örfila Villareal in i nästa vecka; De Gea.
Så en måste-match men ändå inte. Värsta sorten. Hur som helst ser jag gärna att vi i efterhand kommer få referera till denna match som Dave’s Revenge. Tack.