Det är inte ofta man som skribent i fotbollssammanhang inte har något negativt att skriva, men nu är nog ett sådant tillfälle. Jag har tvingades in till stan för att handla de sista julklapparna igår, men utöver det har jag inte tänkt på mycket annat än matchen mot Young Boys. Kanske först och främst borde förklara att jag inte blivit dum i huvudet. Jag såg samma match som ni andra gjorde, och den var i sig inte mycket att hurra för. I know that. Däremot finns det så många andra glädjeämnen att hitta här att jag inte ens bryr mig om att vår insats i matchen var lite pissdålig. Först och främst fick vi vila en stor del av de ordinarie spelarna. Detta var enbart möjligt eftersom matchens resultat inte hade någon betydelse för oss, vilket i sig är något fantastiskt då det för inte alltför många veckor sedan kändes som att vi mycket väl skulle kunna misslyckas med att ens ta oss vidare från gruppen.
Istället slutar det med att vi står som gruppsegrare, efter ett oavgjort resultat mot Young Boys, med sju, SJU, egna produkter på planen. Var detta en bra match? Nej. Imponerade kidsen som kom in? Nej, det gjorde de väl inte direkt. Vilket inte heller är att förvänta, givetvis. Sedan ska det sägas att det första mötet med Young Boys förlorade vi, med spelare som Bruno, Ronaldo och Pogba från start. Ingen av dessa spelade nu. Det finns så mycket att glädjas åt här att man knappt vet var man ska börja, men vår fantastiska akademi har levererat åter en gång. Sen ska det såklart sägas att inte alla ungdomar som gör debut i Premier League eller Champions League för United blir Unitedlegendarer, långt därifrån, men jag vill ändå hävda att vi som klubb är unika här. Och att få komma ut på Old Trafford i en Champions League-match för första gången, inför en hemmapublik där många stått på Stretford End och sjungit sedan långt före man själv var född, och fortfarande sjunger om spelare som lämnade för 20-30 år sedan, det kan inte direkt skada motivationen. Det blir snarare en påminnelse om vad man själv kan bli en vacker dag, om allt går väl.
Något som också känns extra fint att notera är glädjen i Manchesters sydasiatiska community över Zidane Iqbals debut. Iqbal, som är en muslimsk kille och själv är född i England, men har föräldrar från Irak och Pakistan, tog i onsdags det första steget mot att krossa en förtryckande struktur, genom att bli den historiskt första brittisk-sydasiatiska spelaren att debutera för Manchester Uniteds förstalag. Anmärkningsvärt på många sätt. Märkligt att det inte hänt förrän nu, sett till hur stor del av den engelska befolkningen som har rötter i just Indien, Pakistan, Bangladesh och liknande, men ni vet antagligen lika bra som jag att världen ser ut på ett sätt som innebär att ens möjligheter ofta dikteras av härkomst och hudfärg. Och symboliken i att vi fick vara med om den känslosamma stund då en tårögd Robbie Savage fick bevittna sin son (Charlie Savage) träda ut på Old Traffords gräs inför 70-ish tusen fans, samtidigt som så många i Manchester (och England överlag säkert) av sydasiatisk härkomst fick känna en liknande känsla när Iqbal kom in, är både fin och träffande. En känsla av att ”det där kan jag också göra” eller ”mina barn kan också lyckas med det där”. Något som många av oss säkerligen tar för givet, men som inte är en självklarhet för alla. Representation är viktigt på alla samhällsområden, inte minst i idrotten som är en stor del av mångas liv, och Iqbals debut är väl ett tecken på att åtminstone någonting här i världen går på rätt håll, om än väldigt sakta. Tänker ofta på min gamla favoritfilm från barndomen, ”Skruva den som Beckham,” där den underbara Jess Bhamra säger de bevingade orden ”anyone can cook Aloo Gobi, but who can bend a ball like Beckham?” Det är nog mitt favoritcitat genom alla tider.
Om man då ska försöka hitta något att vara, om inte missnöjd med, så i alla fall lite kritisk över, så är det väl de äldre spelarnas insatser. Det är absolut inte det viktigaste vi tar med oss från matchen mot Young Boys, men jag hade förväntat mig mer av en del. Jag vill exempelvis kritisera Wan-Bissaka och Lingard, och definitivt Mata, men det är samtidigt svårt då egentligen ingen av de andra heller var speciellt bra. Har hört ryktesvägen att Mata dessutom hotat att lämna i januari om han inte får mer speltid. Skrattretande, och om det stämmer så är det bye bye känner jag. Älskar Mata men skulle detta vara sant är bristen på självinsikt total, och då är det fanimej dags att dra.
Och imorgon är det dags igen. Vi kan nog vänta oss ett lite mer namnkunnigt team sheet mot Norwich, och förhoppningen är att vi tar ett par steg upp i kvalitet också, från i onsdags.
Men det lämnar vi åt morgondagens blogg. Nu är det fredagsmys.