Jag är så ovillig till att prata om gårdagens match mot Arsenal, att jag istället kommer publicera ett referat från Uniteds seger med 8-2 över Arsenal från 2011.
Nej, jag skojar bara. Lite roligt får vi ju ha, och eftersom United inte bjussar på underhållningen längre så har ni oss, mig och Mats, som två små lysande fyrtorn i det hav av skit som är säsongen 21/22.
Det finns ett par saker jag tänkt på sedan matchen mot Arsenal.
– För det första, detta överhypade Arsenal var verkligen ingen fröjd att skåda. De var knappt bättre än oss, och vi är det sämsta fotbollslag jag någonsin sett (och för perspektiv: jag växte upp i Blekinge). Men sen är det också såå typiskt både Arsenal som klubb och deras fans att blåsa upp, vad som på sin höjd kan kallas blygsamma framgångar, till något stort och spektakulärt. Det Arsenal vi såg igår var värda namnet lika lite som United är värda sitt. Vi kan åtminstone medge att vi är skit. Arsenal har varit skit betydligt längre än vi, men är fortfarande i förnekelse. Nästan så man vill ge dem en kram och en kopp te.
– Inför säsongen tippade jag att United skulle sluta på en femteplats i ligan. Redan i november ändrade jag mig till sjunde. Ser absolut ut att kunna bli så, och jag blir inte förvånad om det går ännu sämre. Som det ser ut nu kan vi lätt förlora varenda en av säsongens återstående matcher, och det skulle inte ens vara så himla osannolikt. Det är en så jävla ledsam känsla. Förkrossande. In i märgen förkrossande.
– Jag uppskattar Rangnick som person, det gör jag verkligen. Han är den vettigaste managern att lyssna på av alla vi haft sedan Fergies dagar, och definitivt den ärligaste. Men herregud vilken besvikelse han varit som coach, sett till resultat. När han kom räknade jag med ett par matchers dip. Några veckors träning och sedan ett par matchers skakiga prestationer innan grunden till hans filosofi implementerats någorlunda, men sedan skulle resultaten komma. Stabiliteten, uddamålssegrarna och det uppstyrda försvarsspelet vi så desperat längtade efter. Men det kom aldrig. Vi väntar fortfarande. Och det kan för mig inte ses som något annat än en stor besvikelse, trots att jag tror att misslyckandet att nå topp fyra kan vara en blessing in disguise. För övrigt hade det ju varit trevligt med ett klargörande kring vad exakt det är Rangnick ska ha för roll i klubben när Ten Hag tillträder?
– Och på tal om Rangnicks misslyckande med fotbollsvärldens just nu mest otacksamma uppgift, så har de sista veckorna gett mig lite perspektiv på vilket omöjligt jobb Ole hade. Jag tycker fortfarande det var rätt beslut av klubben att låta honom gå, men vi ska trots allt ha i åtanke att han lyckades komma tvåa med ungefär den här truppen förra säsongen, och det var före den innehöll spelare som Ronaldo och Varane. Det är generellt svårt att jämföra säsonger på det sättet på grund av att yttre faktorer och förutsättningar kan skilja sig åt så mycket från en säsong till en annan, men det ger ändå en liten hint om vilken omöjlig jävla uppgift det är att driva detta dårhus.
Det här är den värsta säsong jag upplevt i mitt livslånga supporterskap. Det enda positiva med den är att den snart är över. Äntligen.