Vissa spelares debuter glömmer man inte. Man minns var man var, vädret, umgänget, kontexten … ja, hela rubbet. Precis som med fotbollsmatcher i stort. Jag minns att jag stod i en telefonkiosk (remember those) och lyssnade på när pappa berättade för mig att United vunnit ligan 1996 (jag hade tjejbekymmer och därför inte hemma…). 1999 och 2008 är självklara minnen och likaså när jag såg Bébé mot Wolves.
Och så då Cristiano Ronaldo 2003. Barnens mamma och jag var på Kreta och satt på en sån där lite halvsjaskig grekisk restaurang utmed vägen och drack öl ur jättestora glas (med sugrör!) när en liten försiktig tonåring med färgglada kreationer i håret hoppade in istället för Nicky Butt och sen i sex år framåt skulle vara Uniteds mest spektakulära offensiva vapen. Ingen annan hade samma förmåga att få publiken på Old Trafford att ställa sig upp från sina säten och 2008 kom han att utses till den allra bästa fotbollsspelaren i hela vida världen för första gången.
Man njöt i fulla drag av att ha en sån spelare i sitt lag.
Kanske var det då han började se sig som en spelare som inte behövde följa samma regler som andra i lagen han kom att spela för. Och jag kan köpa det till stor del. Betänk att Fergie också särbehandlade spelare som Cantona, som fick klä sig lite som han ville, till skillnad från andra i laget. Är man på en annan nivå på planen kan man också få skörda frukterna av det utanför den, om man vill.
Men det finns så klart gränser. Och Ronaldo har denna vecka passerat dem så långt att gränsen nu bara är ett streck i horisonten.
Piers Morgan – ni vet han som beordrade avlyssning av döda kids telefoner en gång i tiden – smörade tydligen så bra för Ronaldo för några år sen att portugisen bestämde sig för att ge denne allt annat än lättälskade ”journalist” ett världscoop. Givetvis utnyttjade engelsmannen det till sin fördel och efter att ha sett resultatet är jag faktiskt lite tagen. Inte av Morgans lismande inställsamhet som får MUTV att se ut som Uppdrag granskning, utan av Ronaldos syn på världen och hans roll i den.
Först och främst har han ju vissa poänger. Det ska understrykas. Uttalandena om Uniteds stagnation och att Glazers bara bryr sig om pengar slash marknadsföring är sanna. Samtidigt är det inga sensationella påståenden och han måste ha bott i sitt gym på heltid sedan 2013 för att inte ha vetat om detta innan han skrev på. Hade han sagt det en kort tid efter sin comeback hade det varit en helt annan femma, men att han gör det nu – när han aldrig mer ska spela för klubben – innebär att det inte bär samma tyngd. Inte ens i närheten.
Sir Alex Ferguson omnämns flera gånger av Ronaldo och detta i positiva ordalag. Ironin i det hela är att han hade varit ute med huvudet före redan i söndags kväll när de första bitarna av intervjun läckte. Fergie kickade ut Keane och Stam för betydligt lindrigare uttalanden och hade han varit manager nu hade han nog varit rödare i fejset än någon gång tidigare, oavsett vad hans prodigal son tänker och tycker.
Sett över de 90 minuter som intervjun pågick var Ronaldo piggare än han varit under några 90 minuter han spelat på planen under hösten. Sett ur ett Unitedfans perspektiv var det dock totalt sett lika uselt, om man ser vad som levererades. Han hade inga argument för varför han betett sig som han gjort, inga argument för att förklara varför han ville lämna i somras (”pressen ljuger, DOM LJUGER!”). Han påstod dessutom att han trivdes så bra att han inte ville lämna, vilket ju motsäger allt han sa i intervjun (”många ville inte ha mig här ens förra säsongen”). I mångt och mycket framstod han som en väldigt ensam och osäker pojke, som inte kan förstå att fotbollen går vidare utan honom. Och där kan jag känna lite empati, för att förståelsen inte riktigt kommit än. Men, som det heter: Father Time remains undefeated.
Och att se Piers Morgan ”intervjua” den förre världsstjärnan var som att se en 13-åring med en crush på en kändis… eller nej, 13-åringen skulle garanterat ha ställt tuffare frågor. Det var fruktansvärt, pinsamt, genant och sekundärskammen som sköljde över mig som gammal journalist var som en 30 meter flodvåg. Ali G hade till och med varit stolt över vissa ”frågor”. Antalet grabbiga hö-hö-anden går knappt att räkna och hade Ronaldo bett Morgan att ta av sig alla kläder och hoppa runt honom och bräkt som ett får hade Morgan gjort det – och varit stolt över det. Det var den nivån.
Summa summarum: Ronaldo kommer alltid bli ihågkommen för sin första sejour i klubben och om 20-30 år kommer dessutom den här intervjun att vara bortglömd av de allra flesta. Men här och nu är kan man bara konstatera att det var ett synnerligen skickligt utfört självmål. Förhoppningsvis har också Ronaldo mognat om tiotalet år och kommit till lite insikt.
Men vi ska inte ha för stora förväntningar på det.
I nuläget kan vi bara konstatera att han avslutade sin Unitedkarriär med en 1/10-insats på Villa Park. Och det är bannemej inte alla som gör ens det.