Jag tänkte att ni fick nog av Ryan Giggs i går, hur konstigt det än må låta.
Så jag sparade min lilla text till dagen efter den största dagen varje november.
Det är svårt att veta var jag ska börja. Så jag börjar bara utan att lägga någon längre tid på att fundera ut en klatschig och lockande inledning.
Av någon anledning har jag fastnat för yttermittfältare och då främst de som håller till på vänsterkanten. Varför vet jag inte, eftersom jag själv är både högerfotad och spenderade min korta och medelmåttiga karriär som anfallare. Allting började hursomhelst med Jesper Olsen. Den lille dansken, som kallades Loppan flera år innan Lionel Messi sett dagens ljus, är anledningen till att mitt hjärta blev rött. Varför vet jag inte, men kanske var det så enkelt att det var den blonda kalufsen som drog en blond dalmas till Manchester United.
Olsen lämnade United 1988. Samma år anlände en annan elegant till norra Englands vackraste stad och blev min andra fotbollsfavorit. Lee Sharpe blev en direkt ersättare till Olsen och kanske var det lika enkelt här: Han tog över Olsens plats i United och samtidigt också det lediga utrymmet i mitt hjärta.
Några år senare gjorde en annan gänglig, vänsterfotad och oberäknelig 17-åring sin första match i Manchester United och mitt hjärta fick plats för ytterligare en ytter. Till en början var fortfarande Sharpe nummer ett, men i takt med att skador och sjukdomare sabbade Lee Sharpes karriär på den absoluta toppen började mer och mer av min kärlek vandra över till walesaren.
När Sharpe, som i och med Giggs genombrott fått vandra över till högerkanten, så småningom skeppades iväg tilll Leeds 1996 hade Giggs sedan länge varit ensam på toppen i min värld.
Ryan Giggs var min tredje stora idol i Manchester United. Han är också den sista. Nu har jag tyvärr blivit så pass gammal att jag haft svårt att hitta samma engagemang för en spelare som jag gjorde i unga år. Men jag parafraserar Bobby Charlton som sa så här sedan Giggs blivit Uniteds meste spelare genom tiderna:
”I don’t mind Ryan taking the record. If I could choose someone for it to go to, it would be Ryan.
”The day he came to Manchester United, I knew he was special. He is a great athlete, a great person and a great footballer. Nobody deserves to break records like he does.
”You need to be here for a length of time to understand this club and the strength of feeling that underpins it.
”His record with Manchester United is unbelievable and I’m really proud of him. I have forgotten about my record already.”
Om jag fick välja någon som min sista idol hade jag inte valt någon annan än Ryan Giggs. Jag har redan glömt Jesper Olsen och Lee Sharpe.
Jag är 35 år. Ryan Giggs är 40. Att ha haft förmånen att få följa hela hans 22 år långa karriär är något jag är oerhört tacksam över.
Skulle någon fråga mig vilket citat som är det första jag tänker på om Manchester United så är det inte ”Football, bloody hell”. Det är i stället det där Alex Ferguson sa om den tanige walesaren som skulle komma att bli klubbens fanbärare nummer ett. Ni känner igen det, ni som aldrig sett det förut får blunda och föreställa er när Fergie för första gången såg Ryan Giggs spela fotboll:
He was 13 and just floated over the ground like a cocker spaniel chasing a piece of silver paper in the wind.
