Det är ingen vanlig Unitedhöst, det kan vi vara alldeles överens om. Det är inte bara det faktum att den gamle lämnat över tömmarna, det händer mycket skumt runt klubben. Många märkliga incidenter, som tillsammans gjort augusti till december ännu mer rollercoaster-aktiga månader än vanligt.
Titta bara på det här axplocket:
- Robin van Persie sägs hela tiden vara söndertränad. Till slut får han vila en månad med en skada som ingen berättat varför och när den uppkom.
- Wayne Rooney missar flera matcher eftersom Phil Jones sparkade sönder hans skalle.
- Shinji Kagawa kunde inte spela mot Newcastle eftersom han blev magpumpad för några dagar sedan.
- Patrice Evra säger till fransk media att han inte tänker förlänga med United ”av personliga skäl”. Det dementeras förstås någon dag senare.
- Michael Carrick blir långtidsskadad.
- Javier Hernandez retweetar en intervju med Carlos Vela där denne säger att Javier bör överväga att flytta för att få mer speltid.
- United förlorar två hemmamatcher i rad och har gjort totalt tre spelmål på åtta ligamatcher på Old Trafford.
- Wilfried Zaha får noll speltid i ligan fram tills underläge med 0-1 mot Newcastle då han plötsligt kastas in i hetluften med skaplig press på sina ledsna axlar.
- Marouane Fellaini köps in för 300 mille, bryter ett ben i handen, vilket inte hindrar honom från att fippla med luren i stället för att titta på sina lagkamrater.
I går vid den här tiden mådde vi inte bra. Vi mår marginellt bättre i dag, men det är märkligt att jag (och många av er) tar en förlust personligt. Ungefär som att vi skulle kunna påverka utgången. Vi är ju helt hjälplösa om vi inte är på plats och även då är det svårt att fysiskt leda laget mot ett bättre resultat. Två gånger 0-1 i rad på hemmaplan kändes som två bakfyllor av guds nåde. Men jag märkte en ännu otäckare känsla under sista halvtimmen i går – likgiltigheten började ersätta ångesten. Det var som att jag helt plötsligt började tänka ”jaha, jaja, så kan det vara ibland” när jag såg tio rödklädda figurer utstråla samma känsla.
Läskigt, eftersom jag aldrig upplevt ett United som varit så här dåligt på hemmaplan i ligan under mina 35 år i livet.
Well, åter till lite mer Newcastle-tankar då. Får bli kortfattat den här gången, då jag minsann inte tänker anstränga mig mer än pojkarna i går:
Överjordiskt:
- Hahaha.
Behöver inte ta åt sig av all skit som östs det senaste dygnet:
- Jones och Hernandez – de sprang och slet som inga andra. Visade lite hjärta i alla fall.
- Adnan Januzaj. Bäst på planen i första halvlek. Fler spelare på hans nivå och vi hade varit i en klar ledning innan paus.
Hujedamej:
- Allting annat, i princip.
Hujedamej på detaljnivå:
- 8-7 i målskillnad, 3-2-3 i resultat på åtta hemmamatcher i ligan. YNKLIGA TRE SPELMÅL!!! Fuck.
- Patrice Evra är som Jekyll & Hyde i offensiv och defensiv. Helt otroligt. Som han sov i slutet på första, när Debuchy frispelades!
- Rörelsen! Farten! Fantasin! Eh, nej. Det var ledsamt att se ett så statiskt, oskickligt och trögt United på hemmaplan. För några säsonger sedan började vi spela ordentligt först efter ett baklängesmål, nuförtiden är det inte alls lika vanligt att ens det sker.
Otherwise:
- Marginalerna är inte med Moyes. Flera insläppta i slutminuterna, i virket vid 0-0 mot både Everton och Newcastle och vips två förluster i stället. Men det var på fasta situationer de hetaste lägena kom. Igen. Från att aldrig göra mål på hörnor verkar det vara det enda vi kan göra mål från.
- Robin var rostig. Synd. Och hans partnerskap med Hernandez funkade inte alls. Hernandez passade inte RvP en enda gång och holländaren serverade mexaren en enda gång.
- Rafael var inte bra.
- Varför Newcastle i bortadräkter? Svartvitt hade vi spöat, helt övertygad.
- Tompa C inledde faktiskt bra, satte crossbollar, säker i passningsspelet och driv i steget. I en kvart.
- Newcastle var faktiskt inte särskilt intresserat av att vinna. Det fanns jätteytor i omställningarna i första halvlek, men det fylldes inte på alls. Efter paus bestämde de sig för att göra det. Och vann.
* Och så lite bonusläsning för er statsnördar. Så här ser våra resultatrader ut efter de första åtta ligamatcherna på Old Trafford sedan 1972. För vi tvingas gå tillbaka 41 år för att hitta en skralare inledning målmässigt. Poängmässigt flyttar vi fram några år därifrån.
Inledningen 1994-95 var magnifik. United vann även den nionde på hemmaplan och hade alltså raden 9–0–0 och 21–0 i slutet av december! Sen kom Ian Woan och Stan Collymore och Forest och sabbade den sviten.
2012-13: 7 vinster 0 kryss 1 förlust och 22–10 i målskillnad.
2011-12: 6–1–1 och 23–11.
2010-11: 7–1–0 och 24–6.
2009-10: 6–1–1 och 16–8.
2008-09: 7–1–0 och 20–4.
2007-08: 7–1–0 och 16–1.
2006-07: 6–1–1 och 17–3.
2005-06: 4–3–1 och 13–5.
2004-05: 5–3–0 och 12–3.
2003-04: 6–1–1 och 18–4.
2002-03: 6–1–1 och 14–6.
2001-02: 4–1–3 och 15–10.
2000-01: 7–1–0 och 26–4.
1999-00: 6–2–0 och 24–6.
1998-99: 6–2–0 och 21–8.
1997-98: 7–1–0 och 27–4.
1996-97: 5–2–1 och 16–8.
1995-96: 6–2–0 och 18–6.
1994-95: 8–0–0 och 20–0.
1993-94: 7–1–0 och 19–6.
1992-93: 3–3–2 och 9-7.
1991-92: 5–3–0 och 15-2.
1990-91: 5–0–3 och 14–8.
1989-90: 4–2–2 och 13–7.
1988-89: 3–4–1 och 11–6.
1987-88: 4–4–0 och 13–7.
1986-87: 4–1–3 och 13–8.
1985-86: 7–1–0 och 18–1.
1984-85: 5–3–0 och 20–6.
1983-84: 6–0–2 och 18–6.
1982-83: 6–2–0 och 15–4.
1981-82: 5–2–1 och 12–4.
1980-81: 3–5–0 och 16–6.
1979-80: 7–1–0 och 14–2.
1978-79: 4–3–1 och 11–8.
1977-78: 5–1–2 och 12–7.
1976-77: 2–3–3 och 15–17. Sämre poäng än motsvarande läge i dag!
1975-76: 6–2–0 och 16–5.
1974-75: 7–1–0 och 19–3 (i gamla division 2)
1973-74: 4–2–2 och 10–7 (inledde alltså bättre hemma trots att vi sedan skulle ramla ur)
1972-73: 2–3–3 och 7–8. SÄMRE POÄNG OCH FÄRRE ANTAL MÅL!