Manchester United spottar ur sig så många transfernyheter på löpande band i dagarna, så jag tänkte försöka ta en andhämtningspaus med lite ”England-i-VM-chanser-med-Rooney-i-fokus-redan-innan”-bloggande.
För det är oavsett hur hans säsong hade sett ut, hur hans skadesituation varit, så att Wayne Rooney är England. Det har han nu varit i tio års tid, sedan genombrottet i Portugal:
Energin! Entusiasmen! Rycket vid 5.09!
På ett sätt har det här turneringen ”förstört” Rooneys Englandskarriär (och i viss mån även hans Unitedsdito). När han som 18-åring presterade på den nivån, och togs ut i EM:s All Star-lag, var vi många som förväntade oss att han skulle bli världens bäste fotbollsspelare en dag. Det blev han inte. Han blev enligt Ballon d’Or aldrig ens topp tre, något som ”till och med” Frank Lampard, Gary Lineker (!) och David Beckham lyckats med.
Det är dock inte många som blir bäst, så att han inte nådde hela vägen till den lilla topp som finns där så har han haft en helt fantastisk karriär.
Men tittar vi i landslagssammanhang så har en spelare av Rooneys kaliber presterat åt fanders alldeles för lite i mästerskapen. Sedan 2004 har han på tre mästerskap gjort ett ynka mål.
VM 2006: Skadad i uppladdningen, togs med av Svennis trots att Fergie inte ville det. Noll mål och utvisad i kvarten.
VM 2010: Skadad i uppladdningen, mållös när han väl kom till spel. Skällde på fansen. Fick betyget ”Rooney only plays well in Manchester” av avgående förbundskaptenen Fabio Capello.
EM 2012: Avstängd i de två första matcherna, stötte in en boll från tre centimeter mot Ukraina, men England for som vanligt ut på straffar i kvarten.
Så trots att han kommer att bli Manchester Uniteds bäste målgörare genom tiderna och är på god väg att bli även Englands (12 mål till så är han förbi Charlton också där) så finns det fortfarande skeptiker. Och i dagarna har engelsk press börjat, redan innan Brasilien-VM dragit igång, en slags kampanj för att Englands bäste spelare (för det är han) ska petas till premiären mot Italien. Med tanke på hur våren sett ut för honom, med ytterligare skador och formkurva på väg nedåt, är det förståeligt att det muttras i leden. Men också förvånande, för ska England lyckas ta sig förbi Italien och Uruguay i gruppen och Colombia eller Elfenbenskusten/Japan i åttondelen måste Rooney vara med. Och vara bra.
Inte bara för att han är lagets bäste spelare rent sportsligt utan för att han är Wayne Rooney. Det spelar ingen roll om Daniel Sturridge genomgående gjort en bättre säsong eller för tillfället är i bättre slag (är han det?) – du får inga motståndarbackar att darra lika mycket om den förre cityspelaren står i startelvan och Scousern sitter på bänken.
Men var ska han då hänga? I kvällens match mot Ecuador tyder mycket på att han får spela där han inte vill – på kanten. Men vi som hörde Tommy Svensson och Tomas Brolin resonera i gårdagens dokumentär om VM 1994 vet att en kantspelare per automatik inte behöver betyda kantspelare. Det ultimata vore om Hodgson gav Rooney en Brolinroll och sa ”du Wayne, gör vad du vill, spring var du vill, mest framåt, ha mycket boll”. För en Rooney som springer kors och tvärs över motståndarnas planhalva (och ger fan i att komma för djupt, någonting Svensson inte behövde säga till Brolin) kan vara det som gör skillnaden mellan succé och fiasko för Three Lions.
Det här är med största sannolikhet Rooneys sista chans att glänsa i ett VM. Nästa gång är han 33 bast och med tanke på hur han får kämpa för form och matchvikt känns det ytterst osannolikt att han ens är i närheten av sitt max i Ryssland 2018.
Med hypotesen att Rooney hittar formen i Sydamerika, hur långt kan då England gå?
Kvartsfinal. Där står lag som Spanien eller Brasilien och väntar och då är det finally all over oavsett Wayne eller inte.
* Vilka jag ska hålla på i sommar, förutom Unitedspelarna, undrar ni?
Jag håller alltid lite på Frankrike.
