Embed from Getty Images
Förväntningar, ständigt dessa förväntningar, som när de omsätts i verklighet sällan infrias. Tänk vad bra det skulle gå – ofta dessutom! – om matcher avgjordes på papperet i stället!
Ett i dryga timmen helt dysfunktionellt Manchester United stod för ytterligare en märklig insats som inte nu heller resulterade i förlust. Tvärtom borde United snarare ha tagit tre poäng.
Det är lätt att bli snurrig i skallen av att försöka förstå sig på laget den här säsongen. Kombinationen med bedövande trist spel och ytterst få förluster är märklig för ett Unitedfan. Vi ska skatta oss lyckliga över att det är faktiska poäng som räknas och ingenting annat. Hade det varit en bedömningssport hade United legat aningen risigare till.
Schizofrent:
- 1 förlust på de senaste 17 matcherna! Helt sanslös statistik.
Åtminstone på väg åt rätt håll:
- Luke Shaw. Flera fantastiska brytningar, säker i positionsspelet när han väl var på rätt sida, fick jobba på samarbetet med Januzaj igen. Tog sedan ett överilat, klumpigt, beslut i tacklingen som gav andra gula. Inget snack om att det var rött. Synd att han inte får någon kontinuitet bara.
Kvar på samma, höga nivå:
- David De Gea. Överlägsen, garanterad, helgjuten vinnare av Årets spelare i klubben, givetvis. Igen. Det är uteslutet att någon kan konkurrera om det. Men än har vi tyvärr inte sett något nytt guldkantat kontrakt i samma bild som honom och Mr. Woodward. Trist.
- Daley Blind. Försökte tappert ensam skapa struktur. Klev fram i slutminuterna precis som på The Hawthorns och räddade United. Känns som en gedigen Unitedspelare.
Helt okej:
- Rojo, igen.
- Poängen!
- Att spelarna trots allt vaknade till liv efter Kouyates mästerliga mål. Det skapades till och med tillräckligt för att vinna matchen ganska komfortabelt. Med en eller två strikers i annan form – eller skepnad – hade det kunnat bli så också.
- Jag kommer aldrig att se fram emot ett Marouane Fellaini-inhopp för att därefter hoppas på ett mål som följd av mängder med långbollar. Dit har inte min supporterdel av hjärnan tagit sig än. Men det var indirekt tack vare belgaren som Blind fick sitt läge till kvittering. Och dessförinnan hade Fellaini själv varit nära att sätta 1-1. Två gånger om. Och faktum är att det känns som att United inte längre kan göra mål utan vår käre Afrotank på planen.
Illa:
- Mittfältet. Vad var tanken där? Balansen? Blind-Rooney-Januzaj var inte riktigt i fas, för att uttrycka det milt. Vem skulle pressa vem och när? Första halvlek spelade United i princip utan fungerade motorer på mitten. Och vann inte heller några andrabollar.
- Visst, han är Den Envise, men någon slags pragmatism måste ju finnas med i beräkningen. Så varför envisas han med Rooney på mittfältet? Varenda människa med fungerande syn ser ju att han inte fungerar där. Och vi ser hur otroligt lite Rooney själv njuter av sin fotboll just nu.
- Ju mer tid van Gaal får med laget, desto mindre känns det som att laget går framåt spelmässigt.
- 3 av 12 bortamatcher har resulterat i tre poäng. Den där första, fantastiska – och visserligen mållösa – halvleken på White Hart Lane känns som en evighet sedan. Det har inte bjudits på fotbollsgodis för bortafansen sedan dess.
Obegripligt:
- Vecka efter vecka, med nollställda hjärnor, vattnas det i munnen när man ser spelare som Angel Di Maria, Falcao, Wayne Rooney och Robin van Persie i samma startelva. Men vecka efter vecka presterar de tillsammans lika lite wow-situationer som ett gäng bakfulla pensionärer på ett pass spinning. Är det bara formationens fel eller är det helt enkelt så att majoriteten av spelarna i kvartetten är ”slut”? Våren lär utvisa om det är någon sanning i det eller inte.
- Phil Jones beteende strax innan West Hams mål? Vad hände där?
- Att inte fler bollar letade sig in bakom Adrian blev på gränsen till löjligt. RvP borde ha gjort minst ett. Falcao likaså. Intressant att se van Gaal direkt göra en notering i sitt block efter Falcaos chockerande frilägesmiss efter matchens bästa kombination mellan de två ljumma anfallarna.
Finally:
- När till och med Big Sam säger ”We couldn’t cope with long-ball Man United. It was thump it forward and see what you get” vet man att det såg ut som det gjorde.
- Det är 498 minuter sedan – 8 timmar och 18 minuter sedan – Wayne Rooney hade ett avslut på mål i Premier League. Inte undra på att han var sur i dag också.
- United slog 314 passningar till rätt adress att jämföra med 592 mot Leicester häromsistens. Det gjorde också att matchen blev lite mer sevärd, även om den också var ganska ryckig med alla filmande West Ham-spelare och långbollar och inkast.
- I princip varje hörna och frispark för West Ham skapade stor oro i Uniteds straffområde. Åt andra hållet fick vi se Angel Di Maria träffa första gubben igen.
- Tack och lov är det bara att nollställa hjärnorna i morgon bitti igen, ladda för timmen innan avspark på onsdag och återgå till samma, naiva, barnsliga förväntan igen. Egentligen vore det kanske bäst om det bara vara tiden mellan det att elvan presenteras till tilltänkt avsparkstid som existerar? Behöver vi verkligen spela matcherna? Kan väl låta Tipstjänst lotta och kolla text-tv dagen efter i så fall?