”Det finns tre sidor av historien, din, min och den rätta Louis van Gaals”.
Citat stämmer in på oerhört många situationer, men frågan är hur applicerbart på fallet med Ángel Di María. För den här tråkiga nudelsoppan får ett lika sorgligt slut som vi misstänkt ett tag och vi har sett det sista av honom i Unitedtröjan. Hans sista framträdande blev en ledsam 0-0-match mot Hull City, kryddat med ytterligare ett avbrott på grund av skada.
Ángels sida
”Jag var ju bäst på planen i Champions League-finalen, eller hur? Nån kanske säger att Ronaldo och Bale var kassa då, men vadå? Jag fick jävligt bra betalt av United, de där otacksamma clownerna i Madrid ville inte ge mig något mer fast jag var bäst på planen i Champions League-finalen, va? Parisarna ville ge mig ännu mer, där snackar vi tacksamma killar, men dom fick tydligen inte ge mig de pengarna av någon anledning jag inte kan förstå. Så jag lovade dom att jag skulle komma när dom fick ge mig pengarna, och då ville jag förstås ha plåster på såren för att jag inte fick flytta dit direkt”.
”Egentligen ville jag ju inte till Manchester. Eller jag och jag, frugan, menar jag. Jag gjorde några försök, det gjorde jag, att försöka ha roligt, men när den där långe fan började ge mig filosofiböcker lackade jag ur helt. Gubben ville att jag skulle börja tänka när jag spelar fotboll! Säg det till Teddy Lucic! Sen kom dom där underbara cerdos och tänkte bryta sig in i vårt hus och det blev ett evinnerligt tjat från frugan om att ”du måste ringa PSG, vi måste flytta TILL PARIS, ÁNGEL!”. Det var det enda jag hade i huvudet när jag spelade och jag funderade ett tag på om jag skulle berätta för henne vilka grabbarna som bankade på rutan egentligen var (några av Rojos polare). Så till slut gjorde jag det. Och så gjorde jag illa mig på planen. Igen. Och igen. För jag brydde mig inte längre. Utvisningen? Okej, det kanske var lite att ta i, men det var för att jag hade telefontid med grodätarna och var tvungen att gå av planen för att förhandla. Och nu ska jag få mina pengar. Jävlar, vad stålar jag ska få! Adios, Manchester. Vi ses aldrig igen. Vad? Har jag sagt “My challenge is not for one year, but to become part of the history of Manchester United”? Okej, kanske det. Men det menade jag ju inte, fattar ni väl?! Om jag redan är del av historien som den största floppen i klubbens historia? Säkert. Jag har ju vunnit allt, säger Zlatan.”
”Hälsa förresten till gubben att han kan ta sig i arslet, för själv vågar jag inte prata med honom igen. Fansen? Vilka fans? Dom som stod bakom mig och betalade mig miljoner medan jag kanske slog bort någon boll? Ja, hej då med er också. Jag skrattar hela vägen till Champs Ylesseses.”.
”Ángel, lille vän, där – exakt där – står Ashley Youngs skolbänk som jag berättade om”
Louis Rätt sida
”När jag såg Ángel i VM förra sommaren kände jag att han inte skulle passa in överhuvudtaget i min filosofi. Vad gör då Mr. Woodward? Han köper honom för 700 miljoner kronor och säger ”här, Mr. Van Gaal, har du en dyr spelare som kanske passar i din filosofi”. Vad jag gjorde? Jag bad Ed fara åt helvete samtidigt som jag med ett bullrande skratt klappade honom hårt i ryggen. Han såg lite osäker ut, men verkade rätt nöjd med sig själv när han gick till sitt kontor och tog emot några japanska nudelmålarfärgtillverkare. Ángel kom till träningarna och såg ut som han såg ut. Han var fantastisk, sprang som ett nyrakat svin och passade ibland rätt, men han hade inte ens någonting som liknade en filosofi. Så då, eftersom jag är väldigt social, fick jag sätta honom på lite andra positioner för att se om någon slags filosofi kunde fastna. Men icke. Jag pratade lite med honom om detta, men han såg mest arg ut. Jag gillar inte folk som ser arga ut när jag ser glad ut så då fick han inte spela så mycket heller. För det bestämmer jag. Jag ska göra allt jag kan för att få fortsätta bestämma, men det är klubben som också bestämmer. Och han kan ju inte ha örhängen, va? Var är respekten i det?”.
”Storsint som jag är, jag är som bekant en väldigt varm och social varelse, var jag ändå beredd att ge honom en chans till att under sommaren skriva tentan angående Min Filosofi, men det ville han tydligen inte, jag vet inte varför. Jag föreslog till och med att han skulle låta Ashley Young, som skrev VG utan att ta hjälp av Wayne Rooney som alltid måste spela, hjälpa honom, men då gick han bara. Man går inte bara iväg när jag pratar med någon. Det handlar om respekt, om filosofin. Ska jag ta mig i arslet, säger han? Inga problem, men det är en process. Jag är väldigt social och medkännande.”
”Jahaja, det var ju väldigt överraskande”
Min sida
Jag skrev detta när Ed hade säkrat dealen i augusti i fjol: ”Han kommer från ett lag där han kanske i allmänhetens ögon räknas som nummer 3 efter Ronaldo och Bale till ett lag där han automatiskt blir nummer 1. För så är det. Han är bäst. Det sätter mer press på honom, men det är press han vid 26 års ålder och fyra år i Madrid inte bör ha några som helst problem att bemästra.”
Förhoppningar. Förväntningar. Krav. Trollkarl. Misslyckanden. Fiasko. Dunderfiasko. Med facit i hand blev Di Marías säsong näst intill den raka motsatsen av vad vi hoppats på. Okej, han inledde med drömmål och slutade med tvåsiffrigt i assistkolumnen, men överlag var hans framträdanden pinsamma sett till degen som las ut. Redan innan inbrottet verkar det som att någon varit framme och norpat hans förmåga att bjuda på framträdanden som fick det att vattnas i munnen på oss.
Kommer då United att sakna honom? Sannerligen inte. Inte sett till vad han bidrog med på planen i alla fall. Möjligen blir Adidaspamparna lite sura om han inte ersätts med en spelare av samma status, men det stannar vi det. Det United skulle komma att sakna är potentialen och det är svårt att sakna någonting man inte haft. Med ett års erfarenhet av Premier League hade jag hoppats att Di María var av sådant virke att han ville visa varför Mr. Ed pyntade en Warren Buffett-dagslön för honom. Det var han inte. Han var byggd av betydligt vekare virke.
Man kan påstå att det inte sänder några upplyftande signaler vare sig till Manchester United eller Louis van Gaal att man inte lyckas få ut det bästa av argentinaren. Men det är att göra som Di María själv gjorde allt som oftast – skjuta bredvid eller över målet.
