Ingen som läser det här har väl missat att Wayne Rooney spelat för Manchester United sedan 2004.
Ingen trogen läsare lär knappast ha missat att han ”spelat” för Manchester United sedan 2011.
Och ingen, garanterat ingen, som läst mer än tre texter jag skrivit om kaptenen har undgått att förstå att jag inte velat ha honom i startelvan på väldigt länge.
Hursomhelst så hyllas Liverpoolgrabben på Old Trafford i kväll och trots han fortsatt sluttande karriärskurva så är det inte läge att än en gång påpeka att han är för dålig för en Unitedelva, oavsett om det är på mittfältet eller i anfallet. Man måste trots allt ge 30-åringen credd för att han lyckas klamra sig kvar i den absoluta toppen TROTS att benen, bollkontrollen och målskyttet är borta. Man kan ju faktiskt hylla det han uppnått samtidigt som man framhåller att grabben passerat zenit för länge sen.
Det mest fascinerande med Rooney, förutom att han har TRE ÅR kvar på sitt kontrakt med United, är ju så klart att han egentligen peakade som 18-åring under EM 2004. Han har aldrig kommit i närheten av sig själv då, även om han har ett par säsonger med över 30 mål. För nästan exakt år sedan försökte Martin Samuel förklara Rooneys förfall innan 30 med att han spelat extremt många matcher. Jag skrev då en blogg om just detta. Samuel kallade hans 663 matcher för ”an almost impossibly heavy load”. Jag jämförde honom i texten med andra världsspelare och konstaterade att visst, Wayne har många matcher under bältet, men är det verkligen orimligt?
Åtta månader äldre Cristiano Ronaldo är nu uppe i 806 matcher i Sporting, United, Real och A-landslaget. Ett år äldre Andrés Iniesta klockar in på 758. Leo Messi, med knappt ett år kvar till sin 30-årsdag, hittar vi på 699. Och så då Rooney, som kommit upp till 713 med ett par månader kvar till sitt 31-årsfirande. Det mest fascinerande är jämförelsen med Ronaldo som alltså är 93 matcher ”före” sin gamla lagkamrat. Det är typ 2,5 säsonger ligamatcher mer. Och då är portugisen en decimeter längre (varför jag skrev det här vet jag inte, men någonting borde det betyda).
Nu lämnar vi detta och konstaterar att grabben trots allt har varit, och faktiskt fortfarande är (men det återkommer jag till) en oerhört betydelsefull spelare för United. Och, tack vare lite dribblingar i kulisserna, så har han blivit klubben trogen i 12 år. Han är den spelare som genom Premier League-historien gjort flest mål för en och samma klubb (178) och det kan man inte skoja bort. Faktiskt. Han är snart klubbens mest målgörare genom tiderna. Fem fullträffar framöver är han förbi Sir Bobby.
Han får ofta beröm för att han sliter så hårt som han gör i matcherna. Britterna älskar spelare som springer och ser det dessutom ut som att dom verkligen tar i är det ytterligare ett sätt att vinna fans. Rooney springer väldigt mycket och tar i. Det har räddat honom många gånger när hans övriga spel har svikit, och även om benen inte längre är vad dom varit har han under de senaste säsongerna imponerat mer i sitt defensiva spel än i sitt offensiva. Utan den förmågan hade han sannolikt varit längre ifrån den startelva som han fortfarande känns given i.
För given lär han vara, speciellt med tanke på att just José Mourinho var nära att sajna Rooney den senaste (sista?) gången en klubb i den högsta kategorin var intresserad av att betala en övergångssumma för honom. Och även om det finns överväldigande bevismaterial för att skicka ut honom både ur startelvan och egentligen matchtruppen så är han en viktig pjäs i omklädningsrummet. Medspelarna ser upp till honom, han har de senaste åren egentligen på egen hand varit den enda kommersiella superstarfiguren som Where’s Ed kunnat skryta med under en längre period – och han är kapten. Det är få kulturbärare kvar i truppen – i alla fall engelskpratande – och där fyller han ännu en roll.
Men jag har svårt att se att han är ordinarie även hösten 2017 om han inte återuppfinner sig själv under José.
Kvällen tillhör dock honom. Rättmätigt så också.
