Herre min JISSES. Kan inte minnas senast det var såhär positiva vibes kring en match. Har det inte känts i flera dagar att denna hemmapremiär skulle bli något extra? Och hur skulle den inte kunna bli det när profiler som Zlatan, Mourinho och Pogba (!) trillar in på Old Trafford, lite casual sådär. Jag tillhörde själv (mest på grund av bitter och inskränkt) den delen av supportrarna som inte direkt jublade åt varken Mourinho eller Pogbas ankomst, men måste samtidigt medge att det är skönt när den gamla magiska känslan av storhet infinner sig på Old Trafford.
Om man redan nu vågar dra någon liten slutsats kring vad Mourinho bidragit med hittills skulle jag främst vilja lyfta fram tryggheten i att ha boll. (Ej att förväxla med föregående säsongers dödgrävarfotboll med massivt bollinnehav men obefintliga offensiva initiativ) Tänker snarare på förmågan att ha bollen och vilja/våga göra något med den. Känslan av att vara överallt och dubbelt så många som motståndarna, där varje situation är farlig, snarare än förra säsongens mördande tråkiga sidledsspel där man med lite tur hade 1-2 spelare i offensivt straffområde vid varje anfall. Nåja.
Tillfredsställande:
- Första halvlekens tiki-taka-United. Underhållande. Peppigt. Betryggande. En person som är positivt lagd skulle troligtvis jubla över att hemåtpassningarnas tid kanske är förbi. Jag nöjer mig med att konstatera att detta är ett gäng som vill ta bollen framåt. Nog så glädjande med tanke på vad man är van vid.
- Pogbas bollbehandling. Kommentar överflödig.
- En skjutglad Zlatan! Är väl förvisso ingen nyhet, men när man som supporter till en klubb som i vissa matcher under föregående säsong knappt mäktade med ett enda skott på mål så är det otroligt befriande att se Ibra bring out the big guns.
OMG:
- Andra halvlek fick en minst sagt intressant start. Plötsligt händer det liksom. Luke Shaw fixar straff (oväntat) som den sedvanligt straffläggande Rooney ger bort till Zlatan (storsint) som i sin tur larmar in den (givet)
- Okej, vem fan är denna tekniskt begåvade högerback som kan slå inlägg, och vad har han gjort med Valencia? Tony V har varit vår genomgående bästa spelare under sommaren, och fortsatte även igår att se riktigt hyfsad ut. Kan inte vara annat än nöjd (och lite chockad) över den utvecklingen. Det finns tydligen hopp för alla.
- Är återigen riktigt impad av Bailly. Utöver den totala euforin att slippa se Rojo i vår backlinje så är paret Bailly-Blind inget annat än en fröjd för det defensiva ögat. Rollfördelningen mellan dem verkar glasklar, vilket är riktigt bra med tanke på de få matcher de ändå spelat tillsammans. I övrigt har han (Bailly) enorm pondus trots att han är relativt ung och dessutom ny i klubben, är oväntat kvick och vinner mycket boll över hela planen. Det behöver inte vara svårare än så.
Övriga tankar:
- Trist att Martial var relativt blek under hela matchen. Är lite besviken faktiskt. Hoppas på en snar och kraftig uppryckning där.
- Som jag var inne på tidigare, det känns otroligt fint att se ett bolltryggt United igen. Det finns självförtroende. Kände stundtals att man kanske lät Southampton ha onödigt mycket boll, för de var långt ifrån ofarliga, men några enstaka bolltapp som kostnad för att Mata och Pogba söker den avgörande passningen framåt kan vi nog leva med. It’s been a long time.
- Jaha. Fellaini verkar alltså ingå i någon form av plan. Känns märkligt. Inte för att han på något sätt var ovanligt dålig igår, tvärt om tycker jag han gjorde precis det som är hans uppgift (vinna och fördela boll) men kan samtidigt känna att det finns fler spelare som klarar det jobbet, och kanske lite mer därtill. (Det är ingen hemlighet: Herrera ska starta. ALLTID)
Slutligen, inledningen på säsongen känns otroligt lovande. Känns som att hela klubben glider runt i Zlatan-attityd just nu. Zlattityd. (Förlåt, var tvungen..)
Så idag tänker jag att vi alla bara kan unna oss att gå runt och vara lite nöjda med vårt United. Och kanske till och med känna lite tillförsikt inför nästa match. God knows att det var ett tag sedan man gjorde det.