Embed from Getty Images
”It’s the biggest club in the world.”
För några timmar sedan förklarade Romelu Lukaku för ESPN varför han numera är en Manchester Unitedspelare.
Medan Wayne Rooney sluter cirkeln på Goodison Park väljer Romelu Lukaku att påbörja sitt livs resa genom att lämna samma arena. Manchester United lägger uppemot 1 miljard balubas – med lön och allt sånt där – för att den 24-årige belgaren ska leda lagets anfallslinje de närmaste fem-sex åren.
Eftersom framtid går före dåtid kör jag Lukaku först. Wazza får ursäkta, men han har fått rätt mycket plats här genom åren redan och får gott vänta.
Medan Moratanyheterna avlöste varandra de senaste veckorna har det mest pratats om Lukaku i samband med en ”hemflytt” till Chelsea. Enligt uppgifter ska också ryssen ha matchat Uniteds bud på 75 mille, men till ingen nytta. Under tiden har Mr. Ed i hemlighet arbetat upp en plan utefter Josés önskemål och där ska Romelu ha varit #1 på önskelistan. Kanske en efterhandskonstruktion, kanske inte.
Att han kostar så mycket är ingenting jag längre lägger någon vikt vid. Det har jag inte gjort sedan Manchester United v. 2.0 blev verklighet för några år sedan och vi blev en monsterklubb deluxe när det kommer till övergångssummor. Det är som det är med den saken. Charmigt är det inte, men pragmatiskt med tanke på att £75 miljoner för United är £7,5 miljoner för en normal klubb.
Vad får vi då för stålarna? Vi får en så kallad ”proven goalscorer” i Premier League, en 24-åring som förhoppningsvis kan bli ännu bättre och, får vi utgå ifrån, målgaranti. United skapade som vi minns mängder med lägen förra säsongen, men var hopplöst usla på att utnyttja dom. Romelu har precis som spelaren han nu byter plats med en ytterst tveksam förstatouch, men han har väldigt mycket annat som hamnar i positivtkolumnen: Skott, styrka och näsa för mål, framförallt mot lag i den nedre halvan av tabellen. Dom som United vägrade spräcka nollorna mot.
Men han kan som vi alla minns även trycka in dom mot lag med hög status.
Lukaku är också en Mourinhospelare. José har gärna använt sig av stora, starka strikers med pondus. Från McCarthy i Porto, via Drogba i Chelsea till Milito i Inter och åter till Zlatan i United. Mourinho vill ha en anfallare som tar mycket tid och kraft för motståndarna att hantera.
Vi får även en spelare född 1993, vilket är en årgång som United inte har fått så värst mycket levererat av. Ur den här uppställningen är det som bekant bara den dyraste som gett något av värde tillbaka: Paul Pogba, Ravel Morrison, Larnell Cole, Will Keane, Michael Keane, Reece James, Tom Thorpe.
Vad betyder då detta för en sån som Marcus Rashford? Ja, sannolikt att han får spela ungefär lika mycket som förra säsongen, men inte att han leder linjen längst fram. Och frågan är om han nöjer sig med kantspel? Sen ska vi inte glömma att risken är uppenbar att Lukaku går sönder. Han skriver trots allt på för Manchester United och i Manchester United finns inte bara Phil Jones utan även något slags krav på att du ska skada dig på ett sätt du aldrig gjort tidigare. Med eller utan Jones.
Min första reaktion när jag såg de mest pålitliga journalisterna skyffla ut nyheten att Lukaku var klar? ”Jaha”. Jag vet inte varför, men det ska mycket till för att jag ska bli exalterad över köp nuförtiden. Det krävs en topp 10 i världen för att rocka min båt. Såna bortskämda takter skäms jag inte för, men jag önskar att jag inte hade dem i mig.
Men egentligen är det svårt att se vilken forward vi kunnat ta in som fått min puls att dunka okontrollerbart. Kanske Griezmann. Kanske Kane. Kanske Messi.
Det är till att ha höga krav, eh?
I dag drar United till USA med två nyförvärv i bagaget och en kapten kortare. Jag räknar kallt med att minst två spelare ytterligare är i hamn innan laget tar mark på öarna igen. Men först får vi se miljardpolarna Paul och Romelu lattja med varandra. DET ska bli skoj deluxe.
