Jag har ofta tänkt, i de goda stunderna såväl som de svåra, att jag inte kan föreställa mig ett United utan Wayne Rooney. Vid glory och framgång såväl som förlust och förtvivlan, vid CL-titlar, winning things with kids, legender som blir gamla och gaffers som mot all sans och logik faktiskt förr eller senare kastar sin sista hårtork har känslan, i varje fall hos mig, varit att Wayne Rooney någonstans i allt detta stått för någon typ av löfte om evig storhet.
(KRASCH) Så är det ju dock givetvis inte. De senaste tre-fyra åren (om inte mer?) har inte bjudit på speciellt mycket storhet i Wayne Rooneys general area. Ett målrekord (vars storhet inte ska förringas på något sätt) och viss inblandning i en och annan mindre titel blev det, utöver detta har Wazza inte utlovat någon som helst evig storhet, vad vi än intalat oss. Trots detta vill jag någonstans ändå tro att avtrycket han satt hos många av oss är djupare än såren från tider då det flirtades med City och tjafsades om kontrakt och löner.
Jag minns Wayne Rooneys debut för United. Minns ni? Jag såg aldrig hans Premier League-debut för Everton, den har jag fått se långt i efterhand, men första framträdandet i den röda tröjan för den talangfulle unga killen, inte många år äldre än jag själv, är och förblir oförglömligt.
Vad jag tror vi måste ta med oss när vi tänker på Wayne Rooney, nu och i framtiden, är den Rooney vi vill minnas. Killen som gjorde mål, som gav oss så mycket kraft och drevs av sin alldeles egna, unika passion. För det var det han var, och jag tror det är därför så många av oss inte riktigt kunde acceptera de senare årens bleka kopia av den urkraft han en gång varit. Han har alltid haft förmågan, men någonstans på vägen slocknade den där elden, som inte bara försåg oss med fantastiska derbymål och magiska titlar utan fick oss att älska Wayne Rooney i allt det han var. Den patenterade brinnande attityden. Anfallaren som tar en defensiv löning på 50 meter, tvåfotstacklar på offensiv planhalva och fullkomligt forcerar hela klubben framåt.
Jag vet att en del av kärleken till Wayne Rooney dog hos många supportrar det där året, och mycket blev aldrig vad det en gång varit. Minns att jag tänkte då, och det står jag fortfarande för även om både jag själv (och förhoppningsvis även Rooney..) blivit lite klokare med åren, att Rooney bara sa det många av oss kände. Nämligen att vi på transfermarknaden inte levde upp till de ambitioner klubben hade, och de krav som fanns på den befintliga truppen. Minns att Fergie i något sammanhang kommenterat konflikten med ”när har vi någonsin inte gått för titeln? När har vi någonsin inte haft som mål att vinna allt?” Nog för att jag förstår Rooneys känsla kring det hela, och viss del av supporterskaran delade hans åsikt, men faktum kvarstår att han hanterade situationen illa och det hela slutade med att medias bild blev allmängiltig; det vill säga att Fergie vek ner sig, Rooney mjölkade sig till ett bättre kontrakt och var plötsligt större än klubben, något som alltid varit otänkbart i United. Jag ser det inte riktigt så, eller kan åtminstone doppa tårna lite i den så kallade gråzonen, men hoppas och tror verkligen att detta inte är något som kommer definiera Rooneys status eller de minnen och det arv han lämnar efter sig. I mina ögon är han en av de största.
Det är väl nästan ingen mening att analysera hans många bedrifter och framgångar i den röda tröjan. Dels skulle det ta åtskilliga timmar, och dels känner ni redan till dem. Det ligger självklart nära till hands att minnas de fantastiska stunderna. Första målet för United, drömmål i alla tänkbara former, CL-titeln i Moskva, att vinna tillbaka ligatiteln från City, och så vidare, och så vidare. Samtidigt som det är minnen av en underbar era sitter jag här och tänker på stunder där Rooney bara varit Rooney, och anledningen till att jag aldrig tidigare, och kanske aldrig framöver, kommer känna en så total tomhet i mitt supporterskap för klubben jag älskat så länge jag kan minnas. Som när han ”highfiveade” det gula kortet, hoppade runt på ett ben efter att fått låret uppskuret, gick en boxningsrond med hörnflaggan, svor in i kameran med avstängning som följd, med mera. Så mycket mera.
Det var ingen Rooney i högform som spelade sin sista match för United, men jag vill ändå någonstans känna att det var ett värdigt slut. Tiden är rätt, och nu är det dags för vår Wazza att dra på sig den blå tröjan och fortsätta piska Liverpool, på sin gamla hemmaplan. Tänker att det måste vara alla fotbollsspelares dröm, att få avsluta karriären i sin gamla klubb. En sista chans att ge något tillbaka. Så tack för allt du gett oss Wazza.
The shirt belongs to you. Always has, always will.
