För tre och ett halvt år sedan spelade vi två CL-semifinaler mot Barcelona. På 180 minuter lyckades inte Messi, Xavi och Henry göra mål på oss.
Gary Neville ger i sin självbiografi – Red – Carlos Queiroz kredd för de insatserna. Queiroz var ju mannen som tråkade ut spelarna på träning, men samtidigt introducerade United till ett mer europeiskt taktik-spel. I vågorna efter det har vi spelat oerhört effektivt i Europa och förlorar ju nästan aldrig på bortaplan längre. Sedan utspelningen av Milan på San Siro 2007 har vi förlorat EN: Bayern när Wayne skadade fossingen.
Efter att ha blivit avspelade skjortan i de två senaste matcherna mot Barcelona hoppas vi allihopa innerligt att vi närmar oss Peps pojkar den här säsongen.
Men är vi närmare? Njae.
Vi har ju en offensiv som får oss fans att dregla – till skillnad från förra säsongen – och med Andersons nyfunna trivsel som bollfördelare och utgångspunkten i det snabba klapp-klapp-spelet har vi ett spel som påminner lite om Xavi-Iniesta-Messi.
Allas vår Alan Hansen påstår att vi inte är redo än. Han motiverar egentligen det inte med mer än att Barca har det klassiska psykologiska övertaget. Han har förstås en poäng där och det vore ju märkligt att påstå att vi är i Barca-klass. Men samtidigt har vi ju en nyvunnen ungdomlig optimisim med spelare som aldrig fått stryk av Barca: Phil Jones, Tom Cleverley och Ashley Young, till exempel. Wayne Rooney är ÄNNU bättre än förra säsongen och Javier Hernandez likaså. Detta samtidigt som åtminstone Xavi peakat (han är 32 år i januari). Problemet är att även Barca har spelare som kommer underifrån, som Thiago, och slussas in i det fantastiska passningsspel som genomsyrar hela klubben.
Men: Skulle vi föredra en eller två matcher mot Barca? Semifinal eller final? Jag är inne på att det skulle funka bättre med två fajter, precis som 2008. På hemmaplan tror jag på fullaste allvar att vi skulle kunna vinna med ett par bollar, så nyckeln blir i så fall att inte torska med för mycket på Camp Nou. Och hur man ska spela defensivt där, det vetetusan. Vi skulle behöva ett par Rooney till och kanske två-tre Park i toppslag.
* Apropå Red, Neville-biografin, så läste jag den på semestern förra veckan. Inte mycket som stack ut, precis som fallet var med spelaren Neville, mer än några roliga anekdoter som ni säkert läst om på nätet. Min favorit var i alla fall när Sir Alex kovände och berättade för spelarna att han skulle stanna och inte alls sluta som manager. När han lämnat rummet sa Keano: ”Well, that’s you fucked Yorkie” till Dwight som säkert hade hoppats på en nystart med en ny tränare.
