Eftersom jag tidigt i livet började älska att göra mål i fotboll blev jag anfallare.
Och en beundrare av anfallare.
Jag har många favoriter: Ronaldo, van Basten, Hughes, Simone, Weah, Suker, Cantona …
Men den jag sätter främst bland alla strajkers är vår egen målmaskin Rutgerus Johannes Martinus van Nistelrooij. Jag har aldrig sett en bättre, utpräglad, avslutare. Inte heller en mer egoistisk. Gary Neville berättade i sin biografi Red att Ruud kunde vara sur även om United vunnit om han inte gjort något mål. Det kan man ju säga vad man vill om, det är lite ”sparka-bollen-till-mig-så-gör-jag-mål-Romario-tänk”, men det visar också på den inställning som krävs för att lyckas som anfallare i fotbollens absoluta topp.
van Nistelrooy kom till United vid en tidpunkt då vi inte var på topp. Vi vann ligan endast en gång under hans fem säsonger i klubben, men han gjorde sitt. 150 mål på 219 matcher är enastående och han var fantastisk i lägen. Det var ytterst sällan han bommade och han bjöd inte bara på Lineker-mål*.
Han var faktiskt underskattad som spelare utanför straffområdet även om han bara gjorde ett utanför straffområdet (mot Charlton) i sin Unitedkarriär.
Fast det var ju nära mål han var oslagbar. Som här.
I Europa var han fantastisk för oss: 38 mål på 47 matcher (0.81 mål i snitt per match) är på gränsen till oslagbart. Denis Law satte visserligen 28 på 33 matcher (snitt 0.85) men det var en annan tid som det heter. Som exempel är Rooney fortfarande elva mål efter trots nästan tjugo fler matcher på kontot.
Det blev dock som bekant inget roligt avsked för Ruud.
Rutgerus ”kastades” ut ur United sedan han hamnat på kant med Ronaldo. Enligt uppgift ska han ha varit taskig mot portugisen när denne precis förlorat sin far. och det är ju lite elakt. Och Fergie gjorde förstås det enda rätta och gjorde sig av med den äldre och behöll supertalangen. Det var kanske inte lika kontroversiellt som när Ince, Hughes och Kanchelskis försvann 1995, men visst var det ett vågat beslut.
Efter hans avsked pratades det om att det var helt rätt att göra sig av med honom. Uniteds spel var för statiskt inriktat på att servera Ruud, sas det. Och det är svårt att argumentera emot Fergusons beslut eftersom vi vann tre raka ligatitlar medan Ruud hängde i Madrid.
Ändå: Jag saknar honom ibland. Saknar ”Ruuudandet” på OT som för den oinvigde lät som burop mot honom. Saknar hans egoism, hans vassa armbågar, hans Dirty Dennis-imitationer och framförallt: När han fick läge visste man att det skulle bli mål. Lite som under en period när Beckham var som allra bäst och det var 70-30 om det skulle bli mål
* Gary Lineker-mål: Fula. Han gjorde aldrig ett snyggt. Aldrig. Eller ja, kanske någon gång. Men det har jag antingen förträngt eller aldrig sett.
