Köpte dvd:n om den där jävla mardrömssäsongen (99 balubas på cdon) och drog igenom den häromdagen.
Det är alltid intressant att se hur bra spelare har varit under ett helt spelår när man får det förpackat på en dryg timme. Och vilka snygga mål som gjorts. Och hur små marginaler det egentligen var.
Det här bar jag med mig efter den rullen:
- Danny Welbeck var riktigt bra. Samspelet med Anderson innan målet mot Spurs förra hösten var enastående. Att han dessutom gjorde mål (12 totalt) var rätt märkligt att uppleva. En hel del vackra också. ”For me he is the young player of the year” säger Rio i videon.
- Det där målet Nani gjorde mot Chelsea … alltså, det är helt sjukt snyggt.
- Michael Carricks solomål mot QPR är helt surrealistiskt:
- Phil Jones gjorde två självmål. Skandal.
- Tänkte häromdagen att jag inte saknade Ashley Young och att det var en lite märklig känsla. Efter att ha sett säsongssammanfattningen blir det än märkligare. Han var ju otroligt bra i vissa matcher. 2+1 mot Spurs borta, till exempel.
Vi ledde ligan MED ÅTTA POÄNG DEN 8 APRIL.- Förutom den självklara idiotin i att tappa 4-2 till 4-4 mot Everton – där Evra var ett stolpskott ifrån att göra 5-2 – fanns det en del saker som fortfarande gör ont att se:
- Wigan-förlusten, 0-1, som sabbade så oerhört mycket innehöll två domslut som vi som vanligt fick med oss. Shaun Maloneys segermål föregicks av en HELT UPPÅT VÄGGARNA GALET DÖMD HÖRNA. Och så TOG FIGUEROA MED HANDEN vilket skulle varit en solklar straff när vi jagade kvittering.
- Vi kunde ha vunnit med 9-0 (vilket hade räckt) mot Sunderland om vi satt alla våra chanser. Eller kanske inte, men jösses vad vi dominerade. Det var stolpar, mållinjer, ribbor. Alla United-utespelare slog fler passningar rätt än den Sunderlandspelare som slog flest.
- Newcastle-matchen! Stolpe, mållinjeräddningar, bortdömt (hårfint) offsidemål av Hernandez, 28 avslut mot mål … Och så den straffen dömd mot Rio.
* Well, well, då fick jag det ur mig.
Nu återgår vi till verkligheten och det faktum att vi i morgon kan vara tio poäng före city. Det är ju visserligen ingenting när vi är i början av februari, med tanke på just förra säsongen, men det måste ju sägas att det är bättre än att vara tio poäng efter.
Det sjukaste av allt sjukt som hänt den här sidan millenniet är att Alexander Ferguson saknar en spelare till matchen i London. En. Spelare. Det går knappt att ta in. Det gör det i princip helt omöjligt – förut fanns det i alla fall ett halmstrå att greppa – att veta hur tombolahjulet märkt Startelvan snurrar på hans kontor. Det enda vi vet är alltså att Ashley Young ligger kvar i cryosleep och väntar in Real Madrid, medan övriga ska vara tillgängliga för spel.
Senaste mötet med Fulham kan vi bortse från då det inte fanns en spelare i det laget som trodde att det skulle gå att spöa United på OT. I morgon lär det finnas åtminstone några som kan tänka sig att vinna eller åtminstone fixa kryss.
På Craven Cottage har vi ett rätt sunkigt facit med bara en seger på de fyra senaste. Å andra sidan kom den vinsten just förra säsongen. Och det var ingen Southampton-hemma-i-onsdags-kind of victory. Nope, det var 5-0.
Och när nu Björn Runströms ersättare Dimitar Berbatov ser ut att missa matchen försämras inte oddsen för att det kan bli en upprepning.
Jag ser Fergie välja den elva:
DDG
Rafael – Rio – Jones – Evra
Carrick – Cleverley
Nani – Rooney – Kagawa
van Persie
Den uppställningen framåt är i mina ögon den bästa vi kan ställa på benen i dagsläget och det finns ingen anledning att vila någon av de gubbarna med tanke på att det är åtta dagar till nästa match (nu bortser vi från tramset med landskamperna). Bakåt lär varken Smalling eller Vidic ha förstärkt sina aktier efter Southampton och Vidic är inte än i tillstånd att spela två matcher på fyra dagar. Om han nu någonsin blir det.
* Och på söndag möts de två lag vi älskar mest av alla på denna jord klockan 17. Drömresultatet är förstås 0-0, men måste vi välja någon vinnare så får det bli King Brendans pojkar.
* ”Rio Ferdinand will play”.
* Älskar att dom får ihop den rubriken på det uttalandet från Rooney.
Media är the shit.
* I februari 2009, 2011 och 2012 har Giggs förlängt sitt kontrakt.
Det är dags snart alltså.
Tidigare under säsongen fick han knappt starta eller ens spela och när han gjorde det var det som innermittfältare där han var bedrövlig. Då var det inte konstigt att jag – och många med mig – var tveksamma till en fortsättning (läs mitt inlägg från i höstas), men med tanke på att Fergie flyttat tillbaka Giggsy på vänsterkanten – ett lika oväntat som smart drag – har han uppfunnit sitt gamla jag igen.
Och nu vore det mer märkligt om han la av. Samtidigt är det ju läge att kunna sluta med näsan i vädret med tanke på att till och med han rimligen borde sjunga på sista versen när det gäller att hänga med i utvecklingen.
Å tredje sidan spelar det egentligen ingen roll hur usel han är när han verkligen slutar.
Han är och förblir den störste Manchester United haft. Och kommer att vara så länge jag lever. Det törs jag lova.