I min värld blev det här klar redan för över tre veckor sedan.
Det hindrar förstås inte glädjen när det är klart även in the real world. Absolut inte ens i närheten.
Runt 87:e minuten kom gåshuden, minuten senare tårarna och sen var det för sent för att försöka stoppa allt.
Man – jag – tror att man (jag) ska bli mer återhållsam och mer ”vuxen” med åren, men det händer aldrig. Det drabbar en likadant varje gång. Det är nästan som att vara med om en graviditet, från start till mål även om till och med själva förlossningen och hållandet av ett nyfött barn spöar den här känslan.
Men det är å andra sidan bara det som kommer före.
Nummer 20.
Wow.
Ni får ursäkta om det som kommer här nedan inte är så sammanhängande som det borde. Adrenalin, hormoner, champagne … you name it, påverkar min förmåga att sätta allting på pränt denna kväll. Men lugn, det kommer mera i dagarna som följer.
Utom tävlan. För all framtid i hela universum and beyond.
- Sir Alexander Chapman Ferguson. Han dyngar ut en 4-4-2-uppställning med Giggs på kanten, en Giggs som han för tio år sedan dömde ut som vänsterytter, och köttar in 3-0 på 45. Är det någon – förutom laget i allmänhet och RvP i synnerhet – som ska hyllas för detta är det givetvis denne fantastiske man. Jag hittar inte fler adjektiv och det räcker väl. Fantastisk.
- Manchester Uniteds första två decennier i Premier League. Try to catch up if you like.
- Ryan Giggs. 13 ligatitlar. I fejset på alla före honom och alla efter honom.
Överjordiskt:
- Robin van Persies avslutning vid 2-0. Föll nästan ihop i fåtöljen.
- Robin van Persies rena uppenbarelse.
- Att jag var så oerhört smart redan som sju-åttaåring att jag valde det här laget.
- Wayne Rooneys smäktande 30-meterspassning – eller 40 – till RvP innan 2-0. Vill han inte hålla till på mittfältet framöver kunde han göra det lättare för Alexander.
- Må så vara att den här förstaelvan skulle ha fått svårt att spöa 2008:s med Edwin, Rio och Vida i topp slag, Ronaldo, Rooney och
Tevezframåt, men den här truppen, den här inställningen är minst lika bra – om inte bättre.
Andra godbitar vi kan ta till efterrätt i natt:
- 400:e Unitedmatchen för Wayne Rooney. Wow.
- Daniel Welbeck blåste alltså på sitt knä när han fick ont vid en tackling. Wow.
- Phil Jones insats. Herregud. Fortsatte sin resa på olika positioner i Unitedtröjan med att flyttas tillbaka till mittbackspositionen och var bäst på planen. Helt felfri. Inte konstigt att en segerrusig Fergie utbrast att ”he could be our best ever player”.
- Nollan igen. 8:e gången av 10:e senaste ligafajterna. Och det med två nya mittbackar jämfört med de två som släppte in två senast. Och nu med en av ligans allra främsta målvakter – inget snack om saken.
- Tre offsidemål som synes av bilden. Hur mycket vi bryr oss? Bara att ta upp exempel som flera uteblivna straffar och ett par uteblivna klockrena mål som moteld.
- Shinji Kagawa var osynlig stora delar av matchen, men så fort han fick bollen så … mottagningen i 77:e som fick Bosse P att gå i spinn var precis allt det som gör Kagawa unik.
- Sergio Fucking Agüeros mål på Wastelands (som jag fortfarande inte sett fullt ut) ersätts på BBC:s Match of the Day-vinjett av … gissningsvis Robbans volley. Förhoppningsvis redan till nästa avsnitt.
- Ingen annan manager på jorden hade varit lika arg vid 3-0-läge i den här situationen som Alexander Ferguson. Bilden när han blir förbannad på spelet i början av andra personifierar hela Manchester United.
- För er som missat detta faktum: Bucklan lyfts troligen i sista hemmamatchen mot Swansea 12 maj.
Bosse P-notering:
- Viasats gummigubbe må vara Unitedtokig, men han har inte riktigt stenkoll på laget. Han påstod i början av matchen att Carrick ”knappt ens fanns med i laget” i början av säsongen. Tjena. Räkna efter hur många ligamatcher vår älskade Geordie missat den här säsongen, Bo.