Embed from Getty Images
Nio dagar utan blogginlägg är oacceptabelt. Jag straffar mig själv genom att lyssna på både Sportbladets och Expressens Premier League-poddar i kväll. Okej?
Nåväl, det har varit fullt ös då jag passat på att utnyttja landslagsuppehållet till att jobba (det där mot betalning alltså), vara sjuk, hänga med sjuk familj, och plugga. Just nu har jag dock en paus och med ynka fyra dagar kvar av den femton dagar långa – och helt meningslösa – frånvaron av riktig fotboll är det dags att börja foka på United på allvar igen.
Vi går nämligen in i den mest intressanta perioden under Aloysius ledning. De fem kommande matcherna innehåller möten med Chelsea, city och Dat Guy – med stickspår som WBA och Palace. Holländaren ville först bli dömd efter tre månader, men efter det misslyckade 3-5-2-experimentet har han nu mellan raderna gjort gällande att det kan ta tre ÅR innan United är tillbaka på rätt spår. Med det sagt: Det blir ingen ligatitel förrän tidigast 2017.
Det finns lite att notera från den senaste veckan, med Unitedbrillorna på nästippen:
- Det har gått tre månader sedan LvG bad om tre månader. Journalisterna har slipat knivarna, men domen har inte fallit så hårt över honom. Telegraphs Mark Ogden sätter här sina skolbetyg på jobbet så här långt. Jag är beredd att hålla med i det mesta, faktiskt. C+ känns i alla fall gjutet som totalbedömning, so far.
- Jag saknar Falcao!
- Vicente Del Bosque har till slut också sett ljuset. David De Gea släpper aldrig #1-platsen i Spanien heller. Som på given signal kom ryktena om Real Madrid och lika givet var den påföljande ”nytt kontrakt på gång till DDG”-kontringen som ska sätta press på Ed att belöna den nye landslagsmålvakten. Det märkliga i kråksången är att det snackats länge om en förlängning med Dave. Redan 2013 kom första vågen med ”DDG har fått en ny deal” och i februari i år kom en ny våg med påståenden, då hade den nya påstådda lönen ökat från £75 000 till £90 000. Den siffran är nu uppe i £120 000 i veckoersättning. Hans agent? Japp, Jorge.
- Pep Guardiola till United-snacket har tagit oväntad fart senaste dagarna. Inte för att, vad jag förstår, det är någon akut längtan från LvG att lämna United eller för Pep att lämna Bayern. Men det säger en del om Uniteds betydelse i media, när en sådan här icke-story blir en story. För den enda källan är ett citat från 2011 då spanjoren ska ha sagt så här: ”I like this atmosphere. I could see myself coaching here one day” apropå Old Trafford. Det ger rubriken att ”Pep vill ta över United”.
- Allas vår Wayne Rooney gjorde mål i landskamperna och närmar sig Sir Bobby även där. Nu ska han inte spela match förrän 2 november. Och som vi alla vet är det inte mannen som slår på marken springande. Dålig planering att ta ett rött under en säsong där United spelar max 40-42 matcher.
- Luke Shaw försöker sitt bästa att visa vilken skalle han har när han poängterar hur viktigt han tycker det är att spela U21-fotboll (även om han stod och sov på ett mål i veckan). Det lyckas och visar på respekt från Shaws sida. En respekt som exemplevis Jonjo Shelvey – ni vet han som anklagade Fergie för att få honom utvisad – helt saknar. Och frisparkar kan han slå, Lukie.
- Varje gång det går mer än en vecka utan Unitedmatch tänker jag, fortfarande faktiskt, att ”bra, nu får vi tillbaka några spelare”. Jag lär mig aldrig. Det spelar ingen roll om det kommer tillbaka spelare eller inte. Det finns alltid friska spelare att ha sönder. Som Paddy McNair, som knappt förstod vad som hände i hans liv innan han också drog en hamstring. Vi tar hela tiden rygg på Arsenal på physioroom.com, där vi nu delar ledningen:
Förstå när ADM lunkar in på rehab för första gången. Då är det bara att hoppas att han hunnit avverka tvåsiffrigt i både assists- och målkolumnen först.
* Laget mot WBA, med ingen återvändare från listan ovan, kan inte varieras i så värst många tombolarullningar. Det här ser mitt dimmiga jag framför mig på The Hawthorns:
DDG
Rafael – Thorpe – Rojo – Shaw
Blind – Fletcher – Mata
Di Maria
Falcao – RvP